How I wish that I never grow old
Solen lyser, jag tillåts göra det jag älskar, jag trivs. Och så blir det plötsligt så tydligt, jag skulle inte byta det här livet mot nånting annat.
You can tell me lies 'till they come true
I hissen upp till mig föll jag ihop i en ynklig hög. Efter att ha gråtit hysteriskt i två timmar så fick det räcka. Vad fan höll jag på med? Jag hade hittat nyckeln till lycka, och ändå kunde jag inte känna mig lycklig. Jag ville inte använda den där jävla pissnyckeln, den där jävla stämpeln, den där jävla fördomen. Det vill jag fortfarande inte, och jag tvivlar på att jag känner annorlunda imorgon. Å andra sidan så får jag köpa läget, hjärtat har sagt sitt, och jag har inget att sätta emot. Man bestämmer inte vem man älskar, det är vad det är, och det blir som det blir.
Att vara nykär är fantastiskt, men det här är nytt, och det tär på mig. Jag behöver gråta hysteriskt i två timmar, jag behöver ben som inte orkar bära mig, jag behöver skrika, för att det ska kännas okej. Och i sinom tid, kommer det att kännas okej. Eller föresten, det kommer att kännas mer än okej, för jag kommer att vara lycklig.
Life
Klockan är mycket. Jag är trött. Tåget är försenat. Och jag är kär.
Ett levande bevis på att kiss- och bajsåldern inte är förbi. suck.
Jag hade bakat en kladdkaka på förmiddagen. Och innan det hade jag bakat en annan kladdkaka, en glutenfrivariant, för att vara alla till lags. Den kom aldrig in i ugnen den stackars smeten. Hade bakverk haft advokater hade jag med stor sannolikhet varit anmäld och misstänkt för misshandel vid det här laget. Behöver jag säga att jag misslyckades brutalt?
Jo, så jag tjoffade ner hela klumpen i papperskorgen. Jag gick iväg på mitt lilla "kalas", åt av den goda kladdkakan, skrattade hysteriskt och ursäktade mig för att den glutenfria kakan aldrig blev av.
Så var det dags att gå hem. Jag hinner bara kliva innanför dörren innan tjejen som jag delar lägenheten med hysteriskt skriker "KOM IN I KÖKET, PÅ EN GÅNG!". Jag tänkte att jag skulle snöra av mig skorna först, men hon hade andra tankar. Hon klampade ut i hallen och drog tag i ärmen på min jacka. Hon slet och drog, och jag halkade, och hon släpade mig hela vägen in i köket. Hon tog tag i toffsan och drog mig upp på benen igen. Jag vred mig i smärta och flåsade utav bara helvete. "VAD ÄR DET HÄR?" skriker hon igen, så högt, att jag blir rädd och vill springa och gömma mig på ett ställe där jag förblir gömd, och glömd, tills jag dör. nästa skrik kommer, "SVARA, VARFÖR HAR DU BAJSAT I PAPPERSKORGEN?". Och där, brister det. Jag skrattar så att jag sätter luften i halsen. Jag skrattar så att det blir en omöjlighet att stå rakryggad. Jag faller ner på golvet med ryggen mot marken och skrattar, och tårarna dem sprutar och armarna och benen sprattlar som fiskar i vatten.
... Där av det hysteriska skrattet på "kalaset". Jag gör sådär ibland, fantiserar ihop saker i huvudet, och skrattar länge och väl åt mig själv. Sån är jag. Efterbliven. Mentaltstörd.
Och, ja, den där smeten blev aldrig omnämnd. Den hamndade i sophuset (heter det så?).
Kvar i nått jag lämnat för länge sen
och så var det över för den här gången, alla hjärtans dag. Då är det fritt fram att beklaga sig över kärlek och singelliv.
Förra året fick jag en ask geléhallon på alla hjärtans dag, det var gulligt, den förblev dock orörd den där asken, jag är nämligen inte stormförtjust i geléhallon. Men det var inte att jag inte gillar geléhallon som var det väsentliga, det väsentliga var att jag fick dem av någon som jag tycker om. Jo jag skriver "tycker om", för det gör jag. Men jag kommer till det.
Vi träffades första gången där i krokarna då jag sminkade mig överdrivet mycket och han sprang runt i märkeskläder för att passa in, då jag var lång och smal som en pinne och han kort och knubbig. För att ge er ett tidsbegrepp så var det ungefär i den åldern man fick sin första riktiga kyss. Vi tyckte om varandra redan då, men jag hade pojkvän i stadens ghetto, och i den åldern var det mer spännande att tjuvröka och åka trimmad moppe än att hoppa studsmatta och kolla på film i stadens finare kvarter. För det var där han bodde, i en stor villa, med inglasad altan.
Jag tröttnade på ghettot i sinom tid, killen också för den delen. Jag var 15 när jag fick en moppe i födelsedagspresent, då försvann spänningen, och jag har inte sett röken av den killen sen dess. Så satt vi där igen, på hans säng, i hans villa, och glodde på film i våra nya kroppar. Min taniga kropp hade tagit en vältränad form och hans likaså, det liksom jämnade ut sig med åren.
Vi har vart PÅ och AV sedan dess. Plötsligt blev vi PÅ, och sen, utan ett ord, blev vi AV. Vi kunde liksom känna när det var nog, när vi behövde vara ifrån varandra, och när det faktiskt inte fungerade. Sen kunde vi bli PÅ när vi var mitt uppe i ett förhållande med någon annan, och då var det bara att dumpa det man hade och vara PÅ några veckor till, tills vi blev AV igen. Sådär höll det på. Så här i efterhand så ser jag ju att vi är varandras anledningar till att vi alltid förlorade. Våra relationer med andra blev aldrig långvariga, inte våra relationer med varandra heller för den delen. Förluster på alla sätt och vis.
Jag tyckte om honom då, jag tycker om honom nu, och jag kommer att tycka om honom framöver. Vi kom till en punkt där vi bestämde oss för att vi kanske skulle förbli AV. Sen sa vi sådär som dem gör i "How I met your mother", när Ted och Robin lovar varandra att dem ska bli ett par om dem fortfarande är singlar vid 40. Det är inget jag tror på, det fungerar inte så. Vi har varit PÅ för sista gången, kysst varandra för sista gången, köpt äckliga geléhallon för sista gången. Men det där löftet stärker mig, jag liksom glädjs av att det finns där, för jag tror jag behöver det, behöver vara naiv inför kärleken.
Juste, jag skulle ju beklaga mig. Jag ber tusen gånger om ursäkt, men jag har faktiskt ingenting att beklaga mig över. Singellivet stör mig inte, det kommer när det kommer, och föresten har jag ju en back up om det skulle gå åt helvete. Det borde alla ha (lägg märke till glimten i ögat)
I`ll be up, up and away, cuz they will judge me anyway, so whatever
Jag kanske skulle dra mitt strå till stacken och göra som många andra, dvs. "fira" den här dagen ensam. Köpa ett vaniljhjärta på närmaste fik, gå hem med tunga steg, krypa ner i soffan och se en snyftfilm om kärlek, gråta lite, och känna mig ensam. Sen ska jag väl lägga mig i sängen och tycka synd om mig själv tills jag somnar. Det låter väl rimligt? Som om det vore en självklarhet att det är så det ska gå till liksom.
Nej, fy fan vilka sorgliga människor ni är. Bittra jävla människor som sprider olycka i sociala medier. Ni får gärna använda den här dagen som en "tycka synd om sig själv"-dag, inte mig emot. Men jag bojkottar facebook och twitter idag, jag vill helst inte bli smittad av olyckan, den verkar sprida sig som ett virus.
Imorse promenerade jag ner till ett fik i centrum. Jag köpte ett vaniljhjärta och en kaffelatte, kassörskan nickade förstående, som att ge mig bekräftelse på att det var okej att vara ensam, okej att köpa ETT vaniljhjärta. Sen slog jag mig ner vid ett bord med rum för två. Jag hade köpt en kvällstidning på vägen dit som jag slog upp och bredde ut över bordet. Jag kom på mig själv med att vara lycklig där jag satt.
Just för tillfället tar jag några tuggor av min lunchlåda, när den är slut tänker jag knata ner till gymmet och spendera en timme på ett sånt där skramlande löpband. Sen ska jag nog äta igen, och skriva en uppsats, och skicka in en jobbansökan, och dricka en kopp kaffe, och träffa några vänner, och sova. Ni vet, precis sådär som jag gör varje dag. Innan jag somnar ska jag nog låta lyckan ramla över mig igen, jag ska tillåta mig själv att vara lycklig, för det är jag.
Alla hjärtans dag, en dag som vilken som helst om ni frågar mig. Jag tycker att den är lite trist, man vet att man kommer att få ett sms från mamma, och ett från pappa, och ett från farmor, och några enstaka från vänner. Det är en regisserad dag, en förutsägbar dag, den 14 februari. Jag ska nog köpa något fint till mina syskon i april, nästa gång jag åker till min hemstad, bara för att bryta av. Då blir det inte konstlat. Hur som helst, mitt liv fortsätter som vanligt, och det borde erat också göra. Tillåt er själva att vara lyckliga!
Fredagen den 10 februari 2012, dagen då jag bjöd in Hugh Laurie till min midsommarlunch
Jaha, Hugh Laurie skulle tydligen pensionera sig från tjänsten som min kvällsunderhållare. Det var ytterst tråkigt. Synd att inte Hugh Laurie är svensk, då hade jag blivit blå som en smurf och pussat Herr Reinfeldts fötter, allt för att vi skulle få behålla Laurie tills den dag han fyllde 75. Men nu hoppar inte Hugh Laurie som en groda, runt en stång som liknar det manliga könsorganet. Han sitter inte heller, år efter år, lika entusiastisk, och ser på ett program som är döpt efter en Anka. Det är ju uppenbart, han är ingen idiot. Inte svensk heller för den delen.
Men med tanke på att jag bara hunnit till inledningen av säsong 2, så känner jag mig lugn. Jag har 6 säsonger till godo som jag långsamt ska avnjuta. Vilket i och för sig bara är något jag säger. Det är som att ställa fram en Aladdinask på julafton och säga att man inte får ta av det undre lagret förs det har blitt tabberas på det övre lagret. Det är ett faktum, ingen kommer någonsin att lägga vantarna på de två arma stackarna som innehåller körsbär i likör. Frestelsen tar över. Jag ger det 2 veckor.
House är vad alla kvinnor drömmer om. En man med en hård fasad som har tagit okänslighet till en helt ny nivå. Är det bara jag, eller visst vill man överträffa honom? Man vill slå undan käppen för gubbjäveln och kasta ur sig ordföljder som får honom att tappa talförmågan. Det är vad man vill göra med Doktor House, och det ligger något prestigefullt i det där, att ta kommandot över det manliga könet. Sen, efter att man slagit undan käppen, då vill man hjälpa honom upp. Och sen vill man utnyttja det faktum att fasaden sprack när han föll till marken. Och där kommer suktandet, något vi kvinnor är specialister på.
Han är Aladdinasken. Höstnougat, apelsintryffel, likörtryffel, Jordgubbskräm, Romrussin, Nöttryffel, mjuk toffee, Trillingnöt, Trofénougat, cocos-kola, gräddnougat, Körsbär i likör, Pärlnougat, han är den kompletta asken. Ni vet ju det där, att den groteskt äckliga körsbärslikören är där av en anledning som ännu är okänd och fullkomligt obegripligt.
Aladdinasken är en omöjlig utmaning – vi vill så gärna tycka om alla smakerna, men vi tillåts inte.
Sillen, potatisen och nubben däremot, det är en ekvation som går ihop – vi äter dem i samråd med varandra, vi låter smakerna förenas i munnen, och smaken är liksom bekant, och trygg.
House, jag sa att han är vad vi kvinnor drömmer om. Det jag inte sa var att han inte är vad vi vill ha. När det kommer till kritan, dvs. verkligheten, så föredrar vi midsommarlunch framför Körsbär i likör.
Adjö Gregory House!
Här med bjuder jag in Hugh Laurie till min midsommarlunch år 2012. Gillar han sill så kan jag tänka mig att låta honom, en gång i sitt liv, få dansa kring jättepenisen. Deal?
Sen kan vi väl vara överens om att han åldras med värdighet. okej? Bra, tack!
När Thorsten Flinck blev människa
… Jo han skulle bli det han också, den där Thorsten.
Jag la märke till Thorsten under samma period som jag fortfarande trotsade mina föräldrar. Drack starksprit, hade alldeles för mycket foundation och träffade äldre killar. Han liksom formades att bli ytterligare en av de saker som jag avskydde, ni vet så där som man gör under tonåren, hatar allt utan anledning. Det där med starkspriten, det gick över. All trots också för den delen, jag liksom växte ifrån det. Men de där hatiska känslorna som jag hyste mot Thorsten Flinck, den underliga varelsen, dem hängde kvar, konstigt nog.
Det gick några år utan att jag la någon större vikt vid det där. Jag gillade inte Thorsten Flinck, och så var det med det. Allt var frid och fröjd, tills jag år 2011 kom över en tidning som innehöll meningen "Flinck medverkar i melodifestivalen". Ögonbrynen lyfte sig mot skyarna och ögon stirrade blint på texten. Jag hade de senaste åren bojkottat melodifestivalen, och det här året skulle tydligen inte bli ett undantag. Men så kom ett nytt år, så kom 2012, året då vi alla skulle möta liemannen, och året då Thorsten Flinck faktiskt skulle medverka i vår allra folkligaste Tvsmörja.
Där satt jag, på en fredag, förväntansfull, i soffan och knaprade på Estrellas dillchips. Skavlan drog igång, och där kom Thorsten. Datorn åkte fram. Schulman show rullade, och där kom Thorsten. Och så var hela cirkusen igång. Han var överallt och jag kunde inte undgå honom. Förresten, vem kunde.
Nu fick jag mot min vilja lyssna på den blundande idioten som rabblade osammanhängande meningar och stammade så att det som jag knappt förstod vanligtvis blev rent omöjligt att begripa.
Det närmade sig showtime, avståndet till den första deltävlingen i melodifestivalen krympte sig allt mindre. Då händer det. Aftonbladets musikrecensent Markus Larsson sätter FYRA plus på fanskapet och hans låt, varefter alla lovprisar Flinck i varje pappersupplaga som jag tar mig an. Vad hade det tagit åt dem, de stackars journalisterna. Nyfikenheten tog över. Lördagen kom, timmarna gick, klockan slog åtta, och där kom Thorsten. Min första reaktion var så stark att jag hade spottat som en lama om jag haft något i munnen. Hat hade fått sig en ny betydelse. Och så kom han till andra chansen också, den där Thorsten.
Och så kom handen, på Gina Dirawis bakdel. Och så kom reaktionerna. Och så kom mediadrevet. Och så kom Thorsten Flinck att bli en människa. En människa med fel och brister.
2012 var året då jag och mitt samvete slöt fred med Thorsten. Året då jag lyssnade på låten ”Maria” på Spotify. Året då jag insåg charmen med att lyssna utan att förstå. Året då jag förstod att han blundade för att han var ängslig, för att han var människa. Året då jag röstade på Thorsten i ”andra chansen”. Det var det här vi skulle få år tjugohundratolv, Thorsten Flinck, en svartklädd gestalt med en lie, en listig man som kallade sig ”Döden”, och det självklara: Schackmatt.
Det var så det kom sig, när han klev in i människoskepnad, Thorsten Flinck.
When I was young i dreamed of a life that had freedom, that had joy
Josh Garrel har gjort en fenomenal låt. Det ligger så mycket sanning i den. Den påminner mig om att livet är smärtsamt ibland. Den påminner mig också om att det ska göra ont, att det får göra ont att leva. Man måste vara medveten om det! Medveten om att livet inte är en lång lycklig resa där vartenda steg man tar är i rätt riktning.
Långa nätter, där ute finns så många långa nätter
Jag gillar sena mornar. När jag tillåts vakna av dagsljuset som letar sig in mellan persiennerna, och när jag bestämmer mig för att ligga och dra mig, en timme eller två. Sen vinglar jag ut i köket endast iförd trosor och en oversizad t-shirt som egentligen tillhör ett ex. Det ligger frihet över det där, något som viskar "ha-ha, jag kan vara nära dig utan att behöva vara nära dig".
Kaffeburken åker fram. Jag fumlar lite, spiller lite grovmalen kaffe på bordskanten. Struntar i tilltugg, kroppen är inte som den ska, gårdagen var alldeles för lång och bra för det. I vanliga fall hade jag väntat rastlöst intill bryggaren, men någon hade tagit sig ut i kylan, tagit en promenad på 2 minuter, betalat 12 rikstaler, och, förgyllt min sena morgon. Aftonbladets pappersupplaga breder ut sig, och jag gör som vanligt, sträcker mig efter sporten, bläddrar snabbt, nästan hysteriskt tills jag ser Erik Nivas bekanta ansikte. Jag läser alltid Niva först, mest för att det är en bra start på dagen, och mest för att han är en utomordentlig journalist.
Därefter läser jag resten. Kaffet blir klart. Jag drar in aromen i djupa andetag, flera gånger, som om det vore en drog, och som om jag bönade om att få bli hög. Jag blir inte hög. Besvikelsen träder in. Jag diskar koppen. Och det var den sena morgonen.
