Ett levande bevis på att kiss- och bajsåldern inte är förbi. suck.
Ibland undrar jag om jag är efterbliven eller bara mentaltstörd.
Jag hade bakat en kladdkaka på förmiddagen. Och innan det hade jag bakat en annan kladdkaka, en glutenfrivariant, för att vara alla till lags. Den kom aldrig in i ugnen den stackars smeten. Hade bakverk haft advokater hade jag med stor sannolikhet varit anmäld och misstänkt för misshandel vid det här laget. Behöver jag säga att jag misslyckades brutalt?
Jo, så jag tjoffade ner hela klumpen i papperskorgen. Jag gick iväg på mitt lilla "kalas", åt av den goda kladdkakan, skrattade hysteriskt och ursäktade mig för att den glutenfria kakan aldrig blev av.
Så var det dags att gå hem. Jag hinner bara kliva innanför dörren innan tjejen som jag delar lägenheten med hysteriskt skriker "KOM IN I KÖKET, PÅ EN GÅNG!". Jag tänkte att jag skulle snöra av mig skorna först, men hon hade andra tankar. Hon klampade ut i hallen och drog tag i ärmen på min jacka. Hon slet och drog, och jag halkade, och hon släpade mig hela vägen in i köket. Hon tog tag i toffsan och drog mig upp på benen igen. Jag vred mig i smärta och flåsade utav bara helvete. "VAD ÄR DET HÄR?" skriker hon igen, så högt, att jag blir rädd och vill springa och gömma mig på ett ställe där jag förblir gömd, och glömd, tills jag dör. nästa skrik kommer, "SVARA, VARFÖR HAR DU BAJSAT I PAPPERSKORGEN?". Och där, brister det. Jag skrattar så att jag sätter luften i halsen. Jag skrattar så att det blir en omöjlighet att stå rakryggad. Jag faller ner på golvet med ryggen mot marken och skrattar, och tårarna dem sprutar och armarna och benen sprattlar som fiskar i vatten.
... Där av det hysteriska skrattet på "kalaset". Jag gör sådär ibland, fantiserar ihop saker i huvudet, och skrattar länge och väl åt mig själv. Sån är jag. Efterbliven. Mentaltstörd.
Och, ja, den där smeten blev aldrig omnämnd. Den hamndade i sophuset (heter det så?).
Jag hade bakat en kladdkaka på förmiddagen. Och innan det hade jag bakat en annan kladdkaka, en glutenfrivariant, för att vara alla till lags. Den kom aldrig in i ugnen den stackars smeten. Hade bakverk haft advokater hade jag med stor sannolikhet varit anmäld och misstänkt för misshandel vid det här laget. Behöver jag säga att jag misslyckades brutalt?
Jo, så jag tjoffade ner hela klumpen i papperskorgen. Jag gick iväg på mitt lilla "kalas", åt av den goda kladdkakan, skrattade hysteriskt och ursäktade mig för att den glutenfria kakan aldrig blev av.
Så var det dags att gå hem. Jag hinner bara kliva innanför dörren innan tjejen som jag delar lägenheten med hysteriskt skriker "KOM IN I KÖKET, PÅ EN GÅNG!". Jag tänkte att jag skulle snöra av mig skorna först, men hon hade andra tankar. Hon klampade ut i hallen och drog tag i ärmen på min jacka. Hon slet och drog, och jag halkade, och hon släpade mig hela vägen in i köket. Hon tog tag i toffsan och drog mig upp på benen igen. Jag vred mig i smärta och flåsade utav bara helvete. "VAD ÄR DET HÄR?" skriker hon igen, så högt, att jag blir rädd och vill springa och gömma mig på ett ställe där jag förblir gömd, och glömd, tills jag dör. nästa skrik kommer, "SVARA, VARFÖR HAR DU BAJSAT I PAPPERSKORGEN?". Och där, brister det. Jag skrattar så att jag sätter luften i halsen. Jag skrattar så att det blir en omöjlighet att stå rakryggad. Jag faller ner på golvet med ryggen mot marken och skrattar, och tårarna dem sprutar och armarna och benen sprattlar som fiskar i vatten.
... Där av det hysteriska skrattet på "kalaset". Jag gör sådär ibland, fantiserar ihop saker i huvudet, och skrattar länge och väl åt mig själv. Sån är jag. Efterbliven. Mentaltstörd.
Och, ja, den där smeten blev aldrig omnämnd. Den hamndade i sophuset (heter det så?).
Kommentarer
Trackback
