Let´s go crazy

Jaha, Hugh Laurie skulle tydligen pensionera sig från tjänsten som min kvällsunderhållare. Det var ytterst tråkigt. Synd att inte Hugh Laurie är svensk, då hade jag blivit blå som en smurf och pussat Herr Reinfeldts fötter, allt för att vi skulle få behålla Laurie tills den dag han fyllde 75. Men nu hoppar inte Hugh Laurie som en groda, runt en stång som liknar det manliga könsorganet. Han sitter inte heller, år efter år, lika entusiastisk, och ser på ett program som är döpt efter en Anka. Det är ju uppenbart, han är ingen idiot. Inte svensk heller för den delen.

Men med tanke på att jag bara hunnit till inledningen av säsong 2, så känner jag mig lugn. Jag har 6 säsonger till godo som jag långsamt ska avnjuta. Vilket i och för sig bara är något jag säger. Det är som att ställa fram en Aladdinask på julafton och säga att man inte får ta av det undre lagret förs det har blitt tabberas på det övre lagret. Det är ett faktum, ingen kommer någonsin att lägga vantarna på de två arma stackarna som innehåller körsbär i likör. Frestelsen tar över. Jag ger det 2 veckor.  

House är vad alla kvinnor drömmer om. En man med en hård fasad som har tagit okänslighet till en helt ny nivå. Är det bara jag, eller visst vill man överträffa honom? Man vill slå undan käppen för gubbjäveln och kasta ur sig ordföljder som får honom att tappa talförmågan. Det är vad man vill göra med Doktor House, och det ligger något prestigefullt i det där, att ta kommandot över det manliga könet. Sen, efter att man slagit undan käppen, då vill man hjälpa honom upp. Och sen vill man utnyttja det faktum att fasaden sprack när han föll till marken. Och där kommer suktandet, något vi kvinnor är specialister på.

Han är Aladdinasken. Höstnougat, apelsintryffel, likörtryffel, Jordgubbskräm, Romrussin, Nöttryffel, mjuk toffee, Trillingnöt, Trofénougat, cocos-kola, gräddnougat, Körsbär i likör, Pärlnougat, han är den kompletta asken. Ni vet ju det där, att den groteskt äckliga körsbärslikören är där av en anledning som ännu är okänd och fullkomligt obegripligt.  

Aladdinasken är en omöjlig utmaning – vi vill så gärna tycka om alla smakerna, men vi tillåts inte.

Sillen, potatisen och nubben däremot, det är en ekvation som går ihop – vi äter dem i samråd med varandra, vi låter smakerna förenas i munnen, och smaken är liksom bekant, och trygg.  

House, jag sa att han är vad vi kvinnor drömmer om. Det jag inte sa var att han inte är vad vi vill ha. När det kommer till kritan, dvs. verkligheten, så föredrar vi midsommarlunch framför Körsbär i likör.

Adjö Gregory House!
Här med bjuder jag in Hugh Laurie till min midsommarlunch år 2012. Gillar han sill så kan jag tänka mig att låta honom, en gång i sitt liv, få dansa kring jättepenisen. Deal?



Sen kan vi väl vara överens om att han åldras med värdighet. okej? Bra, tack!