Kvar i nått jag lämnat för länge sen
och så var det över för den här gången, alla hjärtans dag. Då är det fritt fram att beklaga sig över kärlek och singelliv.
Förra året fick jag en ask geléhallon på alla hjärtans dag, det var gulligt, den förblev dock orörd den där asken, jag är nämligen inte stormförtjust i geléhallon. Men det var inte att jag inte gillar geléhallon som var det väsentliga, det väsentliga var att jag fick dem av någon som jag tycker om. Jo jag skriver "tycker om", för det gör jag. Men jag kommer till det.
Vi träffades första gången där i krokarna då jag sminkade mig överdrivet mycket och han sprang runt i märkeskläder för att passa in, då jag var lång och smal som en pinne och han kort och knubbig. För att ge er ett tidsbegrepp så var det ungefär i den åldern man fick sin första riktiga kyss. Vi tyckte om varandra redan då, men jag hade pojkvän i stadens ghetto, och i den åldern var det mer spännande att tjuvröka och åka trimmad moppe än att hoppa studsmatta och kolla på film i stadens finare kvarter. För det var där han bodde, i en stor villa, med inglasad altan.
Jag tröttnade på ghettot i sinom tid, killen också för den delen. Jag var 15 när jag fick en moppe i födelsedagspresent, då försvann spänningen, och jag har inte sett röken av den killen sen dess. Så satt vi där igen, på hans säng, i hans villa, och glodde på film i våra nya kroppar. Min taniga kropp hade tagit en vältränad form och hans likaså, det liksom jämnade ut sig med åren.
Vi har vart PÅ och AV sedan dess. Plötsligt blev vi PÅ, och sen, utan ett ord, blev vi AV. Vi kunde liksom känna när det var nog, när vi behövde vara ifrån varandra, och när det faktiskt inte fungerade. Sen kunde vi bli PÅ när vi var mitt uppe i ett förhållande med någon annan, och då var det bara att dumpa det man hade och vara PÅ några veckor till, tills vi blev AV igen. Sådär höll det på. Så här i efterhand så ser jag ju att vi är varandras anledningar till att vi alltid förlorade. Våra relationer med andra blev aldrig långvariga, inte våra relationer med varandra heller för den delen. Förluster på alla sätt och vis.
Jag tyckte om honom då, jag tycker om honom nu, och jag kommer att tycka om honom framöver. Vi kom till en punkt där vi bestämde oss för att vi kanske skulle förbli AV. Sen sa vi sådär som dem gör i "How I met your mother", när Ted och Robin lovar varandra att dem ska bli ett par om dem fortfarande är singlar vid 40. Det är inget jag tror på, det fungerar inte så. Vi har varit PÅ för sista gången, kysst varandra för sista gången, köpt äckliga geléhallon för sista gången. Men det där löftet stärker mig, jag liksom glädjs av att det finns där, för jag tror jag behöver det, behöver vara naiv inför kärleken.
Juste, jag skulle ju beklaga mig. Jag ber tusen gånger om ursäkt, men jag har faktiskt ingenting att beklaga mig över. Singellivet stör mig inte, det kommer när det kommer, och föresten har jag ju en back up om det skulle gå åt helvete. Det borde alla ha (lägg märke till glimten i ögat)
