När Thorsten Flinck blev människa
… Jo han skulle bli det han också, den där Thorsten.
Jag la märke till Thorsten under samma period som jag fortfarande trotsade mina föräldrar. Drack starksprit, hade alldeles för mycket foundation och träffade äldre killar. Han liksom formades att bli ytterligare en av de saker som jag avskydde, ni vet så där som man gör under tonåren, hatar allt utan anledning. Det där med starkspriten, det gick över. All trots också för den delen, jag liksom växte ifrån det. Men de där hatiska känslorna som jag hyste mot Thorsten Flinck, den underliga varelsen, dem hängde kvar, konstigt nog.
Det gick några år utan att jag la någon större vikt vid det där. Jag gillade inte Thorsten Flinck, och så var det med det. Allt var frid och fröjd, tills jag år 2011 kom över en tidning som innehöll meningen "Flinck medverkar i melodifestivalen". Ögonbrynen lyfte sig mot skyarna och ögon stirrade blint på texten. Jag hade de senaste åren bojkottat melodifestivalen, och det här året skulle tydligen inte bli ett undantag. Men så kom ett nytt år, så kom 2012, året då vi alla skulle möta liemannen, och året då Thorsten Flinck faktiskt skulle medverka i vår allra folkligaste Tvsmörja.
Där satt jag, på en fredag, förväntansfull, i soffan och knaprade på Estrellas dillchips. Skavlan drog igång, och där kom Thorsten. Datorn åkte fram. Schulman show rullade, och där kom Thorsten. Och så var hela cirkusen igång. Han var överallt och jag kunde inte undgå honom. Förresten, vem kunde.
Nu fick jag mot min vilja lyssna på den blundande idioten som rabblade osammanhängande meningar och stammade så att det som jag knappt förstod vanligtvis blev rent omöjligt att begripa.
Det närmade sig showtime, avståndet till den första deltävlingen i melodifestivalen krympte sig allt mindre. Då händer det. Aftonbladets musikrecensent Markus Larsson sätter FYRA plus på fanskapet och hans låt, varefter alla lovprisar Flinck i varje pappersupplaga som jag tar mig an. Vad hade det tagit åt dem, de stackars journalisterna. Nyfikenheten tog över. Lördagen kom, timmarna gick, klockan slog åtta, och där kom Thorsten. Min första reaktion var så stark att jag hade spottat som en lama om jag haft något i munnen. Hat hade fått sig en ny betydelse. Och så kom han till andra chansen också, den där Thorsten.
Och så kom handen, på Gina Dirawis bakdel. Och så kom reaktionerna. Och så kom mediadrevet. Och så kom Thorsten Flinck att bli en människa. En människa med fel och brister.
2012 var året då jag och mitt samvete slöt fred med Thorsten. Året då jag lyssnade på låten ”Maria” på Spotify. Året då jag insåg charmen med att lyssna utan att förstå. Året då jag förstod att han blundade för att han var ängslig, för att han var människa. Året då jag röstade på Thorsten i ”andra chansen”. Det var det här vi skulle få år tjugohundratolv, Thorsten Flinck, en svartklädd gestalt med en lie, en listig man som kallade sig ”Döden”, och det självklara: Schackmatt.
Det var så det kom sig, när han klev in i människoskepnad, Thorsten Flinck.
