Let´s go crazy

Jag tvekar på oss ibland. Hur lever man tillsammans när man är på olika ställen i livet? Fast du säger att det är okej så kan jag inte sluta känna mig skyldig, som om jag har berövat dig på allt du vill ha i livet. För det har jag. Du har offrat allt, och jag har inte offrat nått. Jag skulle kunna offra hela min värld för dig, ge upp allt, men sen ska man ju ha ett liv kvar också när det krisar. Jag vill inte stå där med ingenting när du inser att ditt liv aldrig kan bli fullbordat med mig. För jag vet att den här sagan, den här lyckan, den blir aldrig långvarig. Men kärleken, den varar föralltid.

Det slår mig ibland, att jag önskar att jag vore som du. Att jag skapade revolt, att jag gav allt en fight. Mitt liv kanske hade varit en smula intressant då. Men det hade inte varit lätt, och det behöver jag egentligen inte ens nämna, för det vet du redan. Du vet att ditt liv hade varit lättare om det var som mitt. Kanske inte ett dugg roligare, kanske inte ens lite intressant, men ändå, så mycket lättare. Och det är okej för mig, att du inte vill va som mig. För i slutändan blir allt så tydligt, glitter blir till guld, och du blir den bästa versionen av dig själv.

Ditt liv kanske är spännande, men jag längtar faktiskt tills du inser att dina fighter driver dig längre från din familj, dina vänner, mig, och framförallt dig själv. När du inser att det inte hjälper att sova med stridsyxan, då vore det hemskt sorgligt om du var den enda som fanns kvar. Men det där kommer du att förstå någonstans längs med, så jag ska inte älta.

Du offrar guldklimparna i ditt liv för glitter och glamour. Jag sätter min tid i pant och du sätter människor i pant. Men sen är ju jag den jag är och du är den du är. Ibland vill du vara jag, ibland vill jag var du. Men bara ibland. Och det räcker gott och väl för mig.

Solen lyser, jag tillåts göra det jag älskar, jag trivs. Och så blir det plötsligt så tydligt, jag skulle inte byta det här livet mot nånting annat.

Klockan är mycket. Jag är trött. Tåget är försenat. Och jag är kär.

och så var det över för den här gången, alla hjärtans dag. Då är det fritt fram att beklaga sig över kärlek och singelliv.

Förra året fick jag en ask geléhallon på alla hjärtans dag, det var gulligt, den förblev dock orörd den där asken, jag är nämligen inte stormförtjust i geléhallon. Men det var inte att jag inte gillar geléhallon som var det väsentliga, det väsentliga var att jag fick dem av någon som jag tycker om. Jo jag skriver "tycker om", för det gör jag. Men jag kommer till det.

Vi träffades första gången där i krokarna då jag sminkade mig överdrivet mycket och han sprang runt i märkeskläder för att passa in, då jag var lång och smal som en pinne och han kort och knubbig. För att ge er ett tidsbegrepp så var det ungefär i den åldern man fick sin första riktiga kyss. Vi tyckte om varandra redan då, men jag hade pojkvän i stadens ghetto, och i den åldern var det mer spännande att tjuvröka och åka trimmad moppe än att hoppa studsmatta och kolla på film i stadens finare kvarter. För det var där han bodde, i en stor villa, med inglasad altan.

Jag tröttnade på ghettot i sinom tid, killen också för den delen. Jag var 15 när jag fick en moppe i födelsedagspresent, då försvann spänningen, och jag har inte sett röken av den killen sen dess. Så satt vi där igen, på hans säng, i hans villa, och glodde på film i våra nya kroppar. Min taniga kropp hade tagit en vältränad form och hans likaså, det liksom jämnade ut sig med åren.  

Vi har vart PÅ och AV sedan dess. Plötsligt blev vi PÅ, och sen, utan ett ord, blev vi AV. Vi kunde liksom känna när det var nog, när vi behövde vara ifrån varandra, och när det faktiskt inte fungerade. Sen kunde vi bli PÅ när vi var mitt uppe i ett förhållande med någon annan, och då var det bara att dumpa det man hade och vara PÅ några veckor till, tills vi blev AV igen. Sådär höll det på. Så här i efterhand så ser jag ju att vi är varandras anledningar till att vi alltid förlorade. Våra relationer med andra blev aldrig långvariga, inte våra relationer med varandra heller för den delen. Förluster på alla sätt och vis.

Jag tyckte om honom då, jag tycker om honom nu, och jag kommer att tycka om honom framöver. Vi kom till en punkt där vi bestämde oss för att vi kanske skulle förbli AV. Sen sa vi sådär som dem gör i "How I met your mother", när Ted och Robin lovar varandra att dem ska bli ett par om dem fortfarande är singlar vid 40. Det är inget jag tror på, det fungerar inte så. Vi har varit PÅ för sista gången, kysst varandra för sista gången, köpt äckliga geléhallon för sista gången. Men det där löftet stärker mig, jag liksom glädjs av att det finns där, för jag tror jag behöver det, behöver vara naiv inför kärleken.    

Juste, jag skulle ju beklaga mig. Jag ber tusen gånger om ursäkt, men jag har faktiskt ingenting att beklaga mig över. Singellivet stör mig inte, det kommer när det kommer, och föresten har jag ju en back up om det skulle gå åt helvete. Det borde alla ha (lägg märke till glimten i ögat)

Jaha, Hugh Laurie skulle tydligen pensionera sig från tjänsten som min kvällsunderhållare. Det var ytterst tråkigt. Synd att inte Hugh Laurie är svensk, då hade jag blivit blå som en smurf och pussat Herr Reinfeldts fötter, allt för att vi skulle få behålla Laurie tills den dag han fyllde 75. Men nu hoppar inte Hugh Laurie som en groda, runt en stång som liknar det manliga könsorganet. Han sitter inte heller, år efter år, lika entusiastisk, och ser på ett program som är döpt efter en Anka. Det är ju uppenbart, han är ingen idiot. Inte svensk heller för den delen.

Men med tanke på att jag bara hunnit till inledningen av säsong 2, så känner jag mig lugn. Jag har 6 säsonger till godo som jag långsamt ska avnjuta. Vilket i och för sig bara är något jag säger. Det är som att ställa fram en Aladdinask på julafton och säga att man inte får ta av det undre lagret förs det har blitt tabberas på det övre lagret. Det är ett faktum, ingen kommer någonsin att lägga vantarna på de två arma stackarna som innehåller körsbär i likör. Frestelsen tar över. Jag ger det 2 veckor.  

House är vad alla kvinnor drömmer om. En man med en hård fasad som har tagit okänslighet till en helt ny nivå. Är det bara jag, eller visst vill man överträffa honom? Man vill slå undan käppen för gubbjäveln och kasta ur sig ordföljder som får honom att tappa talförmågan. Det är vad man vill göra med Doktor House, och det ligger något prestigefullt i det där, att ta kommandot över det manliga könet. Sen, efter att man slagit undan käppen, då vill man hjälpa honom upp. Och sen vill man utnyttja det faktum att fasaden sprack när han föll till marken. Och där kommer suktandet, något vi kvinnor är specialister på.

Han är Aladdinasken. Höstnougat, apelsintryffel, likörtryffel, Jordgubbskräm, Romrussin, Nöttryffel, mjuk toffee, Trillingnöt, Trofénougat, cocos-kola, gräddnougat, Körsbär i likör, Pärlnougat, han är den kompletta asken. Ni vet ju det där, att den groteskt äckliga körsbärslikören är där av en anledning som ännu är okänd och fullkomligt obegripligt.  

Aladdinasken är en omöjlig utmaning – vi vill så gärna tycka om alla smakerna, men vi tillåts inte.

Sillen, potatisen och nubben däremot, det är en ekvation som går ihop – vi äter dem i samråd med varandra, vi låter smakerna förenas i munnen, och smaken är liksom bekant, och trygg.  

House, jag sa att han är vad vi kvinnor drömmer om. Det jag inte sa var att han inte är vad vi vill ha. När det kommer till kritan, dvs. verkligheten, så föredrar vi midsommarlunch framför Körsbär i likör.

Adjö Gregory House!
Här med bjuder jag in Hugh Laurie till min midsommarlunch år 2012. Gillar han sill så kan jag tänka mig att låta honom, en gång i sitt liv, få dansa kring jättepenisen. Deal?



Sen kan vi väl vara överens om att han åldras med värdighet. okej? Bra, tack!