Easy silence
Om det inte vore för ljudet från fläkten så hade man kunnat höra en knappnål falla. En man sitter framåtlutad med huvudet i händerna, han ser skör ut, jag får känslan av att han skulle kunna bryta ihop vilken sekund som helst. Ett tiotal människor har fäst blicken i golvet, dem ser ynkliga ut där dem sitter, vågar inte möta blickar. Jag sneglar mot kvinnan bredvid mig, hon bläddrar igenom sin mobil utan att egentligen lägga märke till innehållet, jag känner igen situationen, jag har gjort det själv, flera gånger. Lokalen är död, men i mitten av rummet finns det livstecken, det är en kvinna, hon låter blicken falla på alla i rummet och var och en av oss fryser till is när hennes ögon faller på oss, vi kan känna obehaget. Och där sitter jag och gör precis som alla andra, fäster blicken i golvet och väntar på att få höra mitt namn. 20 individer jag inte känner och en högljudd fläkt blandat med trötthet var ingen bra morgonkombo, det upptäckte jag efter att detta inträffat:
Lokalen har en TV. "Var vänlig rör ej TV:n", står det. Vad är det för en jäkla lapp egentligen? För det första, vem skulle röra den? För det andra, vad skulle hända om någon gjorde det? För det tredje, vad är det för en IDIOTISK lapp? Ni tycker att jag överreagerar, jag vet, men jag kan förklara. Klockan är åtta på morgonen, jag har sovit 2 timmar, jag är i ett rum med ett tjugotal livrädda människor som jag inte känner och trafikverket ber mig "så vänligt" att INTE RÖRA TV:n! Förstår ni mitt problem här? Hur som helst, nu är jag glad i alla fall.
P.S. toutchade TV:n innan jag gick därifrån.
Goodbye pork pie hat
Där står mitt liv, i några svarta papperskartonger från IKEA. Var det inte mer än så? Det blev så påtagligt på något sätt, jag hade ingenting. Jag ser framför mig hur jag säger till någon att mitt liv ryms i några rangliga papperskartonger, jag föreställer mig hur dem skrattar och hånfullt säger att jag har misslyckats brutalt med mitt liv. Det känns som när man skär sig på ett papper, det gör ont i en millisekund, sen är det bra.
Här sitter jag och mina kartonger – jag och mitt liv.
Det är verkligen påtagligt nu, det syns så tydligt att jag är klar här. Jag gör inte ens revolt här längre, men jag minns mina taffliga försök till revolt under mina barn- och ungdomsår. Som 7 åring klättrade jag upp på förrådstaket, där uppe kändes det som att jag hade makten över hela världen, speciellt över mamma och pappa eftersom att dem strängt förbjöd mig att vara där uppe. När jag var 14 tände jag en cigarett och blev snurrig i skallen, men i min bisarra värld hade jag segrat ändå, jag hade ju trotsat mamma och pappa.
Om en vecka lämnar jag mitt lilla ungdomsrum, idrotts- och cykelstaden och mina fina vänner. Det ska bli skönt att andas luften utanför det lilla rummet, jag har tröttnat på det för länge sen, det har liksom kvävt mig på slutet. Nu får jag andas frisk luft, och nu får jag äntligen göra något av livet. Vad jag ska göra är dock fortfarande ett frågetecken...
Jag fyller hörlurarna med "Goodbye pork pie hat" och blundar. Jag ser en övergiven tågperrong, grå och tom. Där kommer han, en man. Jag synar honom från topp till tå. Svart hatt, Lennon glasögon (tonade, svarta), svart rock, svarta kostymbyxor, svarta lackskor. Tågen har slutat gått för länge sedan men han fortsätter att gå, gå genom tågperrongen, som om den vore oändlig. Hans skepnad byts ut mot min. Jag synar mig själv från topp till tå. Svart halsduk, beige kappa, svarta jeans, vinröda dr. Martens. Mina dr. M går i lackskornas fotspår, både jag och mannen går som om vi vore Ett. Vi är förvirrade och vi har ingen aning om vart vi är på väg, men så länge vi slipper gå igenom den tomma perrongen själva så spelar det ingen roll, då kan vi gå i oändlighet. Låten tystnar, jag tar av mig hörlurarna och inser att jag står där i detta nu, på perrongen. Jag vet inte vad jag vill eller vart jag ska, men så länge jag slipper stå där ensam så vidrör det mig inte.
Jag låter människorna i illusionen hånfullt skratta vidare,
det rör mig inte, för jag kommer att lyckas.
Those christmas lights, light up the street, light up the fireworks in me
Drar ur tofsen och släpper ut håret, det osar rök. Tar tag i några hårstrån och sätter dem under näsan, drar en djup inandning, försöker återuppleva gårdagen. Det går nästan. Om man ska vara rätt och riktig så ska man väl tycka att inbiten cigarettrök i hår och kläder dagen efter är det vidrigaste som finns, jag vet inte om jag vill vara så rätt och riktig. Jag har inte bestämt min åsikt i ämnet ännu, men jag tror att jag tycker att det doftar ganska så behagligt, lite nostalgiskt, precis som jag gillar det. Imorse hände det mig, det var jag som osade gammal cigarettrök, och det är ett bevis på vilken höjdarkväll det var igår, alla heder åt den musiken, dem människorna och det draget!
Från en fest till en annan. I juletider och i flyttider är bloggen inte prioritering ett, men va bara lugn, bloggpaus betyder inte musikpaus. Jag har en rolig grej på gång också som jag tänkte att vi skulle köra igång med efter jul, och det ser jag verkligen fram emot! Tills vi hörs igen så får jag önska er en riktigt god jul med allt vad den innebär för er del.
GOD JUL
När vi kastar våra tomma glas, finns det alltid någon med hjärta kvar..
Det jag vill säga är att vi alla har något som berör oss. Vissa reagerar starkare än andra, men det är det som gör oss till dem vi är. Vissa har lättare till gråt, vissa har lättare till skratt. Vi är olika, och tur är väl det, för om vi hade varit av samma skrot och korn hade alla hejat på IFK Göteborg och då hade alla sjungt i kör till "Snart skiner poseidon". Frågan är då hur många sekunder jag skulle överlevt innan hjärtat spruckit av kärlek, kroppen slitits itu av glädje och jag dränkts i mina egna tårar.
"Snart skiner poseidon"Joel Alme ligger bakom min livs längsta rysning, 4 minuter, joel, du är gud.
Det finns andra fina inmarcher som är värda att kolla upp.
G.A.I.S - Gårdakvar och skit (Håkan Hellström)
Liverpool FC - You`ll never walk alone
Kände ni gemenskapen? Kände ni känslan? Säg att ni gjorde det, och snälla, säg att ni kände något för "Snart skiner poseidon".. Om inte, vad berör er? Vad ryser ni av? När gråter ni oavbrutet? Om ni nu gör det någon gång.
Tack för mig
Jag gick i ett kvarter idag, som en gång var min hela värld
Kartonger och IKEAkassar har omringat mig, det är omöjligt att röra sig här inne. Jag ska snart flytta ifrån mitt ungdomsrum. Jag vet inte hur det känns, jag har inte känt efter ordentligt än, kanske bäst att inte göra det heller. Minnen rusar förbi, precis som människor i rusningstrafik på Stockholm central, dem springer och är förjävla hänsynslösa.
Jag blickar ut över den snötäckta gatan utanför (snö, äntligen!), jag lärde mig cykla på den gatan, min sjätte sommar. Jag vrider blicken till vänster, ser lekställningen och brister ut i ett skratt. Vi har en underlig och ganska mysig historia, jag och den där lekställningen, det tyckte jag förståss inte då, att den var mysig, den var mer min räddare i nöden. Jo, såhär var det va. Det var mitt första år i skolan, jag var 7 år och jag hade precis börjat gå hem själv från skolan, utan mamma och pappa. På området en dag möttes jag av grannens katt, han var vit och lurvig och skräckinjagande på alla sätt och vis (jag har sett katten på senare dagar, inte ett dugg skräckinjagande..). Han stod mitt i vägen där jag skulle passera. Jag blev livrädd och vågade inte gå hem så jag klättrade upp på taket av lekställningen och grinade och skrek efter mamma. Det slutade med att mamma fick komma ut och hämta mig, flera gånger det första året.. Och här sitter jag och asgarvar åt mig själv, vilken jäkla story, "rädd för en katt, klättrar upp till toppen av en lekställning och skriker desperat efter mamma". Jag älskar det minnet, det är fint såhär i efterhand.
Jag har många minnen som bjuder upp till skratt. Jag lovar att jag ska dela med mig, men inte i samma inlägg, det blir alldeles för tråkigt och tradigt.
Promoe sätter ord på varenda känsla och minne som finns i mitt huvud just nu.
"Mammas gata". Jag vet inte om den faller mig i smaken egentligen,
men texten är mitt i prick.
Utdrag ur "Mammas gata":
"Man är tillbaka på mammas gata. Bland fotbollsmålen, ungdomsgården, ungdomsåren, det är då det slår en. Hur vi gick där och väntade, vad skulle hända? Tiden kom och gick och man känner sig allt för hemma, allt för hämmad, aldrig bländad av storstadens ljus. Dom är alltid tända nu. Har vi flyttat? spridits för vinden? Födda på nytt och vi slog igen grinden, ibland på tunn is, okända vatten. Du vet hur jag älskar hur vi rusade igenom natten
i en okänd taxi, i en okänd stad. Som magnetism, en okänd lag om att vi måste vidare, aldrig klara, alltid på jakt, och det fattas bara en liten pusselbit. Vi springer dit, du släpper tyglarna, men minns alltid vägen hit."
Dancing at the Zombie Zoo..
Godmorgon/Goddag, välj själv, men jag föredrar nog godmorgon. Jag kommer inte ihåg sist jag sov såhär länge, men det var skönt. Jag vet inte om ni har lagt märke till mina dåliga sovrutiner, att inläggen för det mesta läggs ut mitt i natten. Fast jag vet inte om man kan kalla dem dåliga egentligen, jag är ju aldrig speciellt trött på dagarna, kroppen har vant sig med 2,3 eller 4 timmars sömn. Jag lyssnade igenom skivan igår några gånger och efter det skrev jag en liten sammanfattning som jag inte hunnit publicera ännu, så, här kommer den:
"Tom Petty - Full moon fever"
Det knastrar lite, skivan drar igång, höjdpunkten spelas direkt, "I`m free fallin'.." sjungs på det viset att Tom verkar få ta i från tårna för att få ut ljudet. Man får känslan av att konserten är över, applåder, benen på ryggen, tack och godnatt. Missbedömning av mig, the show continues. "I won´t back down", så nära att om jag sträcker ut handen framför mig så kan jag kanske få snudda vid den. Hjärtat slår, no shit! Låten placerar mig på en gågata, jag går, och går, och går, men inte ens när låten är slut har jag slutat spatsera omkring på den där förbannade gatan, jag promenerar hela vägen in på "Love is a long road". Jag får gåshud när gittaren och trummorna möts i något som för mig är musikens hjärtslag. Får du inte feeling av det här, jadu, då har jag ingen diagnos till dig.
Skivan rullar på, nästa spår spelas "A face in the crowd", fin, men inte alls lika kraftfull som de tidigare nämnda. Skivan innehåller inte ett enda plattfall, vilket är ganska sjukt, men det är också det som gör den så förbannat bra. Trots att skivan är ett underbart verk, passerar allt som ofta några låtar där jag känner mig oberörd, helt uppslukad av de föregående låtarna, som om man stannade kvar i 1900-talet när det var dags att kliva in på 2000, vägrade släppa taget, så var det även den här gången. "Yer so bad" är ett av spåren som absolut vägrade släppa taget, höll hårt i revbenen och hotade med att bryta dem om jag gick vidare på den där gågatan, som en rostig kärlek som bad mig stanna när jag bara ville därifrån. Men vi fortsatte, jag och "full moon fever".
Nästa anhalt "Alright for now", från en kärlek till en annan, underbar och kort. Att avsluta med "Zombie Zoo", genidrag Tom, genidrag! Men han gör mig förvirrad den mannen. 35 minuter vandrar vi gatan fram, vi möter motgångar på vägen, men vi fortsätter på den uppslagna gatan. Vi går och går utan att vända oss om, och känslan om vart vi var påväg kunde inte varit tydligare. Vi är påväg mot viktiga beslut, eller? Tom är ett jävla geni, ett fucking geni, han lurar skiten ur oss alla, SUCKERS! Vi går gatan fram, tror att vi vet målet, men så helt plötsligt, efter 35 minuter, ska vi dansa "at the Zombie Zoo..", hur sjuk är inte den mannen? Jag vill också strunta i allvaret, jag vill också ta ett uppehåll på "The Zombie Zoo". Jag fick aldrig lägga benen på ryggen och säga tack och godnatt, dansen fortsatte, hela natten...
Tack Tom Petty, tack som fan!
And all the bad boys are standin' in the shadow, and the good girls are home with broken hearts
Jag har plockat fram Tom Pettys första album från år 1989 "Full moon fever". Att tilläga är att albumet är hans första solo album. Debutalbumet "Hard promises" släpptes år 1981 med bandet "Tom Petty and the heartbreakers". Det var ett tag sen jag lyssnade igenom hela plattan, det har en tendens att bli så när man redan har hittat guldkornen. Jag ska slänga på vinylen och placera mig i ett säckigt läge i fåtöljen, kroppen ihopsjunken och fötterna på bordet. Om jag inte misstar mig kommer min kropp reagera på skivan med att sukta efter en cigarett och en whiskypinne, det återstår att se. Om du aldrig har känt känslan av att en låt skulle vara fullbordad med en cigarett mellan pekfingret och långfingret, en kopp svart kaffe, en whisky som bränner hela vägen ner i magsäcken, en lägereld mitt ute i ingemansland, en vän eller vad du nu föredrar, DÅ har du inte ansträngt dg tillräckligt mycket. När man hittar känslan bestiger man berg som man inte ens visste fanns.
Inatt, medan jag har känslan kvar, ska jag försöka få ner något i form utav en recension till er som läser. Om ni kikar in i gryningen eller under morgondagen hittar ni min tolkning av "Full moon fever", samt mer om Tom Petty och hans kommande besök i Sverige, precis som jag lovat er.
Tills dess, njut en stund av en livespelning med låten "Free Fallin'"
Jag vågar säga att den är fruktansvärt bra
Så snurra min jord igen
En kopp svart och en liten rackare till Jocke Bergs stämma. Någon viskar om efterfest på stadshotellet inatt, macho. Jocke Berg och KENT får hänga med in på småtimmarna den här gången, det är en sån dag, en förjävla fin fredag. Jag kan inte låta bli att sakna sommaren en kväll som den här, allt stämmer. Musiken dundrar genom organen, som om hjärtat höll på att tränga sig igenom kroppen och ansluta sig till våra usla försök till danssteg, äsch det ska inte se snyggt ut, folk ska vara lyckliga och vimmelkantiga, vad är då danssteg för nytta? Vi ger levern en käftsmäll och ber den förlåta oss, bara för ikväll. Sommar var det ja, vi fryser arslet av oss, men egentligen spelar inte det heller någon roll. Nu ska vi leva, vi och KENT!
No Mercy
What do the lonely do at Christmas
Jag borde kanske skriva om Tom Petty and the heartbreakers eftersom att det är just det som är aktuellt just nu. Tom Petty har inte spelat i Sverige på 19 år men kommer nu till Stockholm den 14 juni, har ni öppnat en tidning idag så vet ni antagligen redan det och lite till. Jag avstår från att skriva om Tom Petty, just för att jag har läst ett flertal krönikor om honom idag, men lugn, jag ska skriva om honom, någon annan dag.
Vi närmar oss julen med stormsteg, men det är knappt så det märks. Snö syns inte till, och jag vet inte, men jag får liksom ingen feeling om jag inte får fånga snöflingor med tungan, göra snöänglar och höra när snön knastrar under fötterna. Jag får lust att gå ut, tutta eld på huset, och se det brinna ner, för vad är mer juligt än en stor brasa? Eftersom vädret verkar snåla in på julkänslan i år så fick jag koka ihop ett eget recept.
Recept: sterinljus, lussebullar, pepparkakor, glögg och "A very She & Him Christmas".
Vissa stänger in sig när det nalkas juletid, just för att slippa höra "Last christmas" 10 gånger på en timme, själv kan jag spatsera runt i affärer utan för avsikt att köpa något, bara för att få smålé åt den fina nostalgin. Julstämning är en av de få känslorna man faktiskt kan snudda vid, om allt stämmer, med musik, människor och plats. "A very She & Him Christmas" överträffade mina föväntningar, den är elegant. Jag är svag för julen, svag för vintern i allmänhet, det finns ingen annan årstid som är så hjärtskärande sorglig, samtigt som den är så in i helvetes vacker. Sammanfattningsvis, det är inte långt mellan skratt och gråt. För mig kvittar det, jag är gärna en gnutta nedstämd på julen, det hör till.
Har du lyssnat dig trött på "det gamla vanliga"? Då rekommenderar jag "A very She & Him Christmas", jag kallar den för jul på ett måttligt plan. Om du ogillar den, skyll inte på mig, min röst är bara en av 7 miljarder.
10 givna låtar på julskivan år 2011 (utan inbördes ordning):
1. Karl-Bertil Jonsson, 14 år - Svante Thuresson
2. Fairytale of New York - Håkan Hellström, Plura Jonsson
3. Hej mitt vinterland - Vikingarna
4. What do the lonely do at Christmas - The Emotions
5. Christmas Lights - Coldplay
6. I`ll be home on Christmas day - Elvis Presley
7. Last Christmas - Wham!
8. Another lonely Christmas - Prince
9. White Christmas - Frank Sinatra
10. Sister Winter - Tracey Thorn
God natt
Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än
Hösten hänger kvar "som en hemlös hänger kvar i en bar", som Ulf Lundell sjung ut i en av sina låtar. Ulf Lundell, han har sina ljusa stunder, eller han hade. Egentligen skulle jag inte skriva om Ulf Lundell, egentligen skulle jag skriva om en artist som jag håller kärt om hjärtat, att säga att jag varvade mellan honom och bolibompa under några år är ingen överdrift. Han har hängt med mig länge, eller det kanske är jag som har hängt med honom, från tanter och tragik till protesfabrikens stängsel. Om du inte redan har listat ut det så är det mannen med sjömanskostymen jag pratar om. Jag funderar ibland över om det är nostalgin som får mig att hålla kvar vid Håkan, jag har trots allt fått mitt hjärta krossat till tonerna av "nu kan du få mig så lätt", rockat loss med "Kom igen Lena" och "En midsommarnattsdröm" skrikandes från högtalarna och satt ord på min första kärlek med hjälp av textraderna från "Det är så jag säger det". Ja, det är nostalgi, till viss del. Men att HH fortfarande skriver musikhistoria, det är ett faktum. Senaste skivan, oväntad? Kanske, eller kanske inte. Ska den mannen någonsin sluta bjuda oss på öronorgasmer? Håkan live är magiskt, inte en bråkdel så magiskt som Bruce Springsteen eller Prince (dem grabbarna äter, pissar och uppträder på en egen nivå, acceptera och inse), men det hindrar inte mig från att fälla några tårar till Sveriges, enligt mig, bästa entertainer.
Håkan Hellström fick sitt genombrott år 2000 med singeln "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och släppte tio år senare sin senaste platta "Två steg från paradise". Jag kan tänka mig att många av er liknar det vid en resa eller möjligtvis en självbiografi, själv liknar jag det med en 12 år lång terapi, gropig och masig, men förjävla bra när det hände nått.
Ulf Lundell är ett geni, jag hade inte kunna sagt det bättre själv, "Som en hemlös hänger kvar i en bar", precis så hänger jag kvar vid Håkan!
Topp 3 enligt mig:
1. Jag har varit i alla städer. Spelas från ett par hårt åtsittande hörlurar, just in case, utifall någon skulle få för sig att störa. Den som rubbar stämningen för en drömsk fåne borde bannlysas..
2. Du är snart där. Fenomenal, sagolik, lysande, eller vilka synonymer du nu väljer.
3. Trean är tom (eller full), kalla det vad ni vill. Jag kan inte välja, det är åt helvete för svårt. Topp 3 är en korkad, idiotisk och naiv lista som jag i mitt fulla sinnesstånd trodde skulle fylla någon funktion? Ibland undrar jag om hjärnkontoret stänger av, eller blundar för de faktum att vissa saker är omöjliga. Tredje platsen går till..barampampampa..resten.
Hur som helst, hej så länge
Jag bryter ihop, varje gång...
Jag bryter ihop, varje gång Anna Ternheim och David Ferguson snuddar läpparna vid den första textraden. Det är hjärtskärande och jag drabbas i en millisekund av något som liknar hjärtesorg. Jag finner mig själv förstörd, helt oåtkomlig från resten av världen i fyra minuter, minuter som kan liknas vid de där timmarna i väntan på jultomten när man var barn, dem är oändliga, de där fyra minuterna. Efteråt sitter jag gapandes med tårar strilandes ner för kinderna och förundras över det vackra verket, finare än både soluppgången och Brad Pitt.
"The longer the waiting (the sweater the kiss)" är mitt svar på hjärtesorg, jag behöver bara trycka på play för att få hjärtat att dra ihop sig krampaktigt och tårkanalerna att svämma över. Anna Ternheim och David Ferguson är enastående. Det är fint, så fint att jag bryter ihop.
