Sunday morning, rain is falling. Steal some covers, share some skin.
Jag har slutat med onödig ångest, det klär mig inte, och när jag tänker efter, vill jag inte heller vara iklädd ångest.
Om jag från måndag till lördag pluggar, arbetar, tränar, träffar vänner, dejtar och ägnar mig åt fritidsintressen som skrivande och musik. Kan inte jag då få använda min Söndag som jag vill? Kan inte jag få tillåtelse att vakna utan väckarklocka klockan 15.00? Kan jag få friheten att dricka en kopp svart kaffe vid köksbordet med radion påslagen i bakgrunden hur länge jag vill? Kan jag sen få ligga i sängen hela dagen/kvällen och följa en serie slaviskt, avsnitt efter avsnitt, med eventuell kisspaus? Är det okej? Eller måste jag handskas med ångest då? Få panik och springa ner till det lokala gymmet, sätta mig på första bussen för en öl med en vän eller tvinga fram en krönika som inte finns i huvudet bara för att kunna känna att jag uträttat något, att jag "fångat dagen".
Och nej, jag ligger inte i sängen alla Söndagar. Jag gör det jag känner för, och idag var det just att ligga kvar i sängen och glo på serier. Hör och häpna, det händer att jag träffar en vän också eller tränar eller skriver några rader, på Söndagar.
Söndagar är underskattade. Söndagar är bra dagar. Söndagar är ångestfria dagar.
I`m going off the rails on a crazy train
Jag sitter på tåget, nedsjunken i en ställning som man inte använder sig av i trånga tågkupéer. Axlarna snuddar vid stolsryggen en aning, rumpan hänger över stolskanten och fötterna korsar varandra i slutet av gången. För en stund sen tänkte jag att det kanske var bäst att sätta arslet i rätt position och sträcka på ryggen, bara för säkerhetsskull, jag vill ju inte gärna vakna upp på Stockholm central av en tågkonduktör som harklar sig högljutt tills jag avger någon form av livstecken och därefter lyssna på några arga haranger om hur deras jobb vore "förbannat mycket lättare utan sådana som mig". Så jag satt mig upp i stolen, rakryggad.
Skymtade KUPÉ tidningen med Helena Bergströms nuna på. Jag grabbade tag i den och tänkte att jag väl, för att hålla mig vaken, kunde läsa några rader om hur Bergström bär sig åt när hon fickparkerar. För det var en av sakerna som intervjun skulle innehålla, av framsidan att tyda. Öppnade tidningen, tog ansats och bläddrade förbi sida 28,29,30,31..33. Någon hade gjort det självklara, rivit av sidan fullständigt. Av framsidan framgår att sida 32 nu ligger ihopknöglad i en papperskorg någonstans mellan Västerås och Stockholm.
"Helena Bergström om tråkiga terapisamtal, fickparkering, dyslexi och varför hon vill leda melodifestivalen", definitivt ihopknöglad, eller hur? Det finns bara en plats på jorden där jag skulle vända på bladen efter en bedrövlig och sorglig inledning som denna, och det skulle väl vara i en trång tågkupée där jag måste sitta som om jag hade en pinne från arslet upp till nacken. Så tack du fantastiska människa som gjorde det enda rätta, dvs. rev ut skiten så att andra skulle slippa läsa. Fläker ut mig i kupéen igen med benen i kors och njuter av de faktum att jag faktiskt "slapp" läsa om tråkiga terapisamtal. Tack och hej
I need this old train too break down
"Tåget gör uppehåll i Sundbyberg, Bålsta, Enköping och Västerås". Jaha, då var vi där igen, "jag är en hemvändare", jag är inte stolt över det, men det är sån jag är. Musiken sprutar ut från hörlurarna, folk vänder sig om, och jag, jag kan se igenom dem, jag kan tyda deras bekymrade nunor, jag kan läsa deras otrevliga tankar. Hade vi befunnit oss några år tillbaka i tiden så hade jag blivit berörd, jag hade sänkt ljudnivån till en nivå, så låg, att jag hade kunnat höra en viskning. Jag vill "dra något gammalt över mig" när jag tänker på det, hur fruktansvärt patetisk världen är ibland. Hur kan man INTE stå för sin musiksmak?
Jag har växt till mig. Lämnat staden, skaffat nya bekantskaper och stått upp för mina åsikter. Så varje gång ett par ögonbryn lyfter sig när musiken letar sig ut längs väggarna, då, då smaskar jag på decibelen utav bara helvete.
"Tåget ankommer nu till Västerås, vilket är tågets slutstation" /Hemvändaren har talat
En anledning, ett skäl, ett argument
Av jordens alla människor har inte en enda av oss haft en dag utan en positiv tanke. Ni skakar på huvudet, ”är hon helt hjärndöd, tänker hon inte på barnen i Afrika som svälter ihjäl”. Jag tappade förmodligen all min trovärdighet i den första meningen, men ge mig en chans att återfå den. Hur tar dem sig igenom dag efter dag, de utsatta barnen i Afrika? Jo, de har en önskan om att allt ska bli bättre, att någon ska sträcka ut en hjälpande hand, att de ska somna och vakna upp ur den hemska drömmen. Dem har en anledning.
- Jag tänker på det ofta, hur vida människor behöver en anledning. Ni vet, något som tar oss igenom dagar som får oss att tvivla på vår egen betydelse och existens.
En anledning att dra sin livlösa kropp upp ur sängen varje morgon, leta sig fram till toan med händerna längs väggarna, kasta kallt vatten i ansiktet och chippa efter andan av chocken, stappla ut i köket, öppna kylskåpet, en gång, två gånger, tre gånger, fortfarande inget där inne som är värt att göra iordning, inget värt att vänta på, häller upp juice, sveper glaset som om det vore en gigantisk shot.
En anledning att springa till bussen varje morgon, att hinna, att skicka ett sms som kostar 11 kronor och få en sifferkod till svar som inte går att tyda, men busschauffören, han kan han. Tänka att det är typiskt svenskt att hellre stå än att sitta bredvid någon, skymtar en ledig plats, bredvid någon annan, står kvar och håller hårt i den gula stången, trycker på stoppknappen, kliver av.
En anledning att öppna dörren till skolan som om den vägde tusentals kilon, ställa sig i hissen och följa regeln om att inte öppna munnen under hissfärden, släpa fötterna efter sig in i klassrummet, borra ned blicken i golvet, helt ointresserat säga hej till övriga i rummet, strunta i gensvar, sätta sig ned med jackan på, stirra tomt rakt ut i luften.
En anledning att gå ner till matsalen och vara inställd på att maten ska smaka sk*t, stå i matkön, hälla upp mjölk, laktosfri, säga tack till mattanten bara så att man inte ska verka otacksam, gå runt salladsbordet i hopp om att det ska finnas något ätbart som inte är halvtinade broccolibuketter, vända salladen ryggen, slå sig ner, följa ”låt maten tysta mun” till punkt och pricka, påpeka tystnaden, fortsätta äta, under total tystnad.
En anledning att gå runt hela dagen med ångest i magen, träningsväskan över axeln fylld med just träningskläder, och ångest, se träningsanläggningen och få något som liknar en ångestattack, kliva in där på anläggningen och gäspa, gång på gång, stirra ointresserat på träningsredskapen, inget redskap som vidrör handen, och inte heller en hand som rör vid dem, göra tio armhävningar, gå runt på gymmet som en vilsen själ, skämmas, gå hem.
En dag med tusen anledningar att lägga sig i sängen, dra täcket upp till öronen, borra ned huvudet i kudden, somna, och aldrig mer kliva upp ur sängen, springa till bussen, öppna dörren till skolan, gå till matsalen eller känna ångest.
- Dagen därpå, när jag chippar efter andan, då minns jag. "Det blir bättre!".
Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver men jag kan inte tro att jag fortfarande lever
Skrivet natten innan flytten:
De sista flyttlådorna åkte precis ut från rummet. Nu känns det. Rummet andas tomhet, jag orkar knappt vara här inne, det kväver mig mer än innan, trots att det då var fullt med skräp som jag avskydde. Jag ska verkligen göra det här, släppa tryggheten, slå mig fri, lyfta likt en rymdraket med ovisshet om vart jag hamnar och om jag någonsin kommer tillbaka.
Ansatsen till min dröm, jag minns den inte, drömmen har funnits där så länge jag kan minnas. Den hade ju sin början någonstans, fast jag vill gärna tro att den är medfödd, så jag väljer att vara naiv istället. Håkan Hellström har skildrat en dröm på ett sätt som gör att mitt hjärta viker sig dubbelt av smärta. För det är precis så den är, en dröm, den gör ont även när den är vacker. Det misslyckade mästerverket heter ”Här kommer lyckan för hundar som oss”, jo jag säger misslyckade. Låt oss vara uppriktiga mot varandra, eller låt i alla fall mig vara det gentemot er, det är inte Håkans genialaste melodi. Trumpeten och de andra instrumenten gör liksom inte texten rättvisa den här gången, tvärt om, den drar ner texten i gyttjan, och där stannar den tills någon efterbliven jävel som mig bestämmer sig för att gräva fram det fina i den.
Håkan levererar en liten pojke på en skenande cykel som samlar drömmar i fickan, och där möts vi, Håkan och jag. Jag har samlat drömmar i fickan sen jag var liten, och så har det fortsatt. Jag samlar, men fickorna tycks aldrig få nog. ”Världens rymligaste fickor”, borde jag ringa Guiness rekordbok? Jag dagdrömmer. Jag tar mig in i en låtsasvärld så fort det finns tid över. Dagdrömmarna är en del av mig som finns där för att jag ska kunna fly verkligheten när den kommer ikapp mig, det är det fina med det. Det motbjudande med det hela är när man missar att trycka på STOPP-knappen vid busshållsplatsen, när man inte lyssnar på tilltal eller när man inte är säker på om drömmen är en illusion eller om den är äkta.
Hur som helst…
Adjö fina dröm, underbara vision och fantastiska tillstånd mellan lycka och olycka. Jag kommer att sakna dig. Det är inte det att jag slutat drömma, det är bara det att just denna dröm blev sann, och jag tänker varken leva i en dröm eller leva på en dröm. Jag kramar om den ikväll, jag håller den krampaktigt, för sista gången. Ibland kan jag känna att en dröm ska vara just en dröm, den ska föralltid vara en vision och ett önsketänkande, men aldrig mynna ut i någon verklighet eller sanning. Vad är skönheten och spänningen i en dröm som förvandlas till vardagsmat? Jag förstår inte, situationen är obegriplig. ”Den här stunden är i resten av mitt liv”, där ljög du Håkan. Det känns som att gå genom ett eldhav, svidande och brännande. Eldhavet pågår natten igenom, jag känner det på mig. Drömmen brinner upp i natt, och jag, hon på den skenande cykeln, hon cyklar ut i verkligheten i gryningen.
- ”Här kommer lyckan, för hundar som oss”
"The Stig-Helmer story"
Oh, you´re the apple of my eye
Jag säger som min morfar, "Det här är en fin bit".
Oh ja herr tamburinspelare, i denna jingel jangel morgon kommer jag följa dig
18.00 - Jag tar en tugga av klyftpotatisen, sträcker mig efter saltet, och saltar klyftpotatisen på min tallrik regält. De andra gör lika dant. Efteråt ser det ut som att någon har slaktat en kyckling på plats, där ligger den, bara ben och brosk kvar. Vidrig syn.
19.00 - De övriga i sällskapet ansluter sig till vår skara och vi höjer glasen. Någon reser sig hastigt, håller ett tal, kort och koncist. Skratt, applåder, tacksamhet. Glasen mot skyn, SKÅL!
22.00 - Vi kallpratar, vi har inget gemensamt, tills Zlatan nämns, då flyter konversationerna. Vi blir aggressiva, känslorna tar över. Vi plockar ned honom bit för bit, vi börjar vid hästsvansen och slutar någonstans nedanför fotknölarna. Tankar och känslor som: "Ha-ha där fick du!" uppenbarade sig, efter det kände jag mig ganska töntig.
00.00 - Där står jag, med en gentlemans kavaj över axlarna. Det är iskallt. Gott nytt år sprider sig som en löpeld över terassen och vi kramas, länge och väl. Himlen spricker upp i ett leende som innefattar tusen olika färger, det gör mig glad. Jag drar in luft i lungorna, det doftar skog, det doftar underbart. Han med cigarren, cigarren som doftar skog, han är en vän.
04.00 - "Jag har lurat mig själv för många gånger nu" skriker jag till någon på andra sidan av den trånga hallen, till svar får jag "Jag trodde kärlek som din var lätt att fånga nu", och så håller vi på tills någon utbrister "Vad är det här för skit?", och drar på Levels med Avicii.
05.00 - Vi sitter på golvet i köket. Delar på en påse nötter och en marabou. Vi samtalar om livet, djupa diskussioner om hur vida vi slösar bort våra liv eller inte. Vi förstår varandra, vi nickar instämande varje gång någon avslutar en mening.
06.00 - Vi vandrar gatan fram, genom kvarteren där jag gått så många gånger. Vi fryser och fötterna orkar inte riktigt bära upp oss. Vi pratar högljudt, vi skrattar, vi är lyckliga. Vi går igenom parken, och där, hänger minnet om att jorden går på knäna 2012. Vi passerar parken och i trappan påvägen upp till lägenheten, då, är det vi som går på knäna.
- Så jag undrar, är det okej om jag ligger kvar här en stund till?
