Let´s go crazy

Livet är som det är, och jag önskar att jag kunde skydda dig från det, men jag sitter inte på den makten, det gör ingen. Jag kollar på dig ovanifrån, där står du, knappt en halvmeter lång och ler utan en enda aning om vad som väntar dig. Du är bekymmerslös, du är glad, du tar dagen som den kommer, för du vet inget annat, min lilla fina. Du kommer att växa upp du med, och du kommer vara lycklig, och du kommer att lyckas, det vet jag. Men du kommer att ha ont också, människor kommer att trampa på dig och några kommer att hugga dig i ryggen. Och jag får så ont i hjärtat när jag tänker på det att jag är beredd att skänka min kropp och min själ till högre makter för att du ska slippa, för att du ska få vara lycklig i resten av ditt liv. När du sitter i mitt knä och jag håller om dig så hoppas jag att du någonstans känner att jag skulle offra allt om jag kunde, om det gjorde någon skillnad. Men alla ska väl gå samma väg, stöta på samma hinder, lära sig av sina misstag, bryta ihop och komma igen. Det är självklart, det är så det ska gå till, men ditt skratt gör mig skör och får mig att fälla en tår eller två när jag tänker på att du någonstans i ditt liv måste känna smärta, att du någon gång kommer att få ditt hjärta krossat, att någon av dina vänner kommer att gå bakom din rygg. Jag vet att du inte förstår det än, men DU är något mycket större än dig själv. Du är så mycket större än du anar. Du är så mycket mer än bara en halvmeter lång i andras ögon. I mina ögon, är du en del av allt. I deras ögon, är du allt. Och om några år kommer någon att bli en del av ditt allt. Jag ser mig själv i dig, och det är det som gör mig skör. Jag är också en del av någons allt, det finns individer i min omgivning som är en del av mitt allt, och någon dag hittar jag någon som fullbordar mitt allt. Och jag tycker det är vackert det där, människans kretslopp, hur alla på något sätt binds samman med allt. 

Så du, en del av mitt allt, jag kan inte offra min kropp och själ till högre makter, men jag lovar att jag ska hålla din hand tills du själv väljer att släppa den.

Jag älskar den här jävla staden. Jag sitter i en buss som precis har passerat den. Jag granskade den noggrant från fönstret, den var vacker i solljuset, det är den alltid. För några år sedan, när jag var en mild variant av en "fjortis", då hatade jag den här staden. Jag packade väskan många gånger men jag kom liksom aldrig iväg. Och när jag reste bort en veckan eller två så önskade jag alltid att något häpnadsväckande skulle hända så att jag aldrig behövde se stadens siluett igen. Jag förstår mig själv, att jag gjorde så. Det är inte lätt att växa upp i den här staden, det ska ni veta. Dem som har gjort det, och dem som har vuxit i mina kretsar, dem vet vad jag menar. Staden var alldeles för liten för mig. Jag ville se mer, uppleva mer, träffa nya människor. Det ville vi alla.

Och så var det min tur tillslut, jag fick äntligen packa väskorna, bära ut dem till bilen och åka utan att blicka bakåt. Mamma, hon grät, men jag kunde inte känna med henne, för jag, jag var bara så lycklig över att äntligen komma därifrån. Det var starten på mitt nya liv, livet jag drömt om, livet jag fick och livet jag älskar. Jag fick bli den jag ville, och det var då det hände, jag la sorgerna bakom mig och jag förlät.

Jag förlät min barndomsstad för allt ont den gjort mot mig, jag orkade inte hata längre. Den hade trots allt gett mig mina bästa vänner, min första kärlek, mitt första skratt etc. Den här staden är inget för ett barn, inget för en ungdom heller för den delen. Den här staden står kvar och väntar på att vi ska leva. Att vi ska packa våra väskor och åka därifrån. Att vi ska träffa nya människor, kanske en livskamrat. Att vi ska se och uppleva nya platser. Den väntar på att vi ska återvända när vi är klara med allt det där vi drömt om. Och jag, jag känner att jag kanske kan vara en av dem som återvänder en dag. Men nu, nu ska jag leva.