En lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån
Den 5 januari lämnade jag staden jag växt upp i för en stad där uteserveringarna har tagit över, för en stad där människor skyndar och för en stad som vi känner igen som vår huvudstad. Jag trivs bra i den här jävla staden, ingen eller inget som skadar mig, ingenting alls som rör vid min själ, inga komplicerade relationer där jag sårar alla som kommer mig nära. Jag kollar mig själv i spegeln ibland och undrar hur jag hamnade här, hur det gick till när jag valde bort närhet för att bespara andra människor lidande. Jag vet att det inte går föralltid, och vem vet, kanske låter jag någon komma nära nästa gång. Men jag låter det komma, jag jagar ingenting, det är bara för desperata själar.
När jag packade min väska och lät flyttbilen rulla iväg obrytt, då tog det mesta slut. Jag hade tröttnat på vänner som kände mig på ytan, vänner som bara var vänner för syns skull. Så när flyttbilen rullade iväg den 5 januari var jag obrydd, det kändes inte, för jag ville nog mer än någon annan, bara komma bort. Såkallade vänner försvann vid den flytten, för jag ringde inte och jag hade aldrig tänkt ringa. Vissa människor var jag så jävla klar med.
Jag har vänner kvar i den där staden, men dem är få, för resten har jag redan sett igenom. Det är lustigt det där med vänner, du måste vara väldigt nära dem en lång tid för att se deras sanna jag. Vänner är som detaljer på en tröja, långt ifrån så syns dem inte, men nära syns minsta lilla pärla. Mina vänner kommer att vara min vänner i resten av mitt liv. Vart jag än tar vägen så vet jag att dem finns kvar, att dem stöttar mig, att dem älskar mig, lika mycket som jag älskar dem.
Men allt förutom vännerna, det är slut nu! Nu klipps banden till dem som inte kommer att fortsätta att vara en del av mitt liv. Nu klipps banden till min barndom. Nu klipps banden till allt jag någonsin gjort när jag var ung & dum och ung & glad. Det slutar här, och man måste acceptera det. Jag accepterar det och jag har väntat på det.
Fredagen den 8 juni 2012 tar allt slut!
Lördagen den 9 juni 2012 börjar något nytt!
Tack som fan för de här 19 åren! Tack för alla skratt. Tack för alla tårar. Tack för alla samtal. Tack för all närhet. Tack för alla tips. Tack för all träning. Tack för all förståelse. Tack för underbara dagar. Tack för magiska kvällar. Tack för ljuvliga nätter. Tack till dig som vaknat med mig i gryningen. Tack för alla sommarkänslor. Tack för alla flörtar. Tack för alla danser. Tack för alla blommor. Tack varenda jäkla sak som hänt i mitt liv, varenda människa som vandrat in i mitt liv (till och med du som lät mig gå före i kön på ICA för att jag bara hade en vara, eller du som log fint åt mig i bussen en gång). TACK för allt!
Det enda som gick därifrån den natten var telefonledningar och tågrälser
Och jag gick ner mig på klubben på Stora gatan. Där jag drog mig själv för dig i smutsen och jag tror folk log åt mig bakom ryggen, "Titta på den där clownen, hon är alltid nykter eller alldeles för full". Och du - så vacker att Sinatra skulle ha fallit vid dina fötter. Jag tänker aldrig på dig. Bara ikväll. Hör av dig nån gång. Vet du inte? Ett sprucket hjärta är ett sorgligt sätt att starta nånting nytt. Så många platser lever inte mer, nu går jag bara förbi där jag försökte få dig att le. Jag tänker aldrig på dig. Bara ikväll. Och allt vi uppfann, ni gör allt det där igen. Men ingen är riktigt ärlig, ärlig är man i gryningen. Som den där kräftskivan hos miljonärsonen med sånghäftet. Han såg så paff ut när han sjöng och ingen sjöng med. Jag tänker aldrig på det. Bara ikväll. Och jag såg upp, jag såg skyn bli röd, bli blå. Jag hörde nån ropa ditt namn, eller var det inbillning? Och jag undrar vad du tycker om mig nu? Har du förändrats? Jag dricker ur vad som helst nu, och alla har nåt att bekänna. Och alla vill att jag ska lyssna, men inget här är heligt mer, inte som när
jag försökte få dig att le. Jag tänker aldrig på dig. Det är bara ikväll...
Och alla nätterna på din väg, vi höll oss kvar till gryningen. Jag har aldrig skrattat så länge...
Och jag önskar att jag inte blev kär i dig. Och jag önskar att jag blev MER kär i dig. Det enda som gick därifrån den natten var telefonledningar och tågrälser. Och jag väntar på gryningen
Jag väntar på gryningen, jag väntar på gryningen. Ja, jag väntar på gryningen. Jag väntar på gryningen. Ännu en...
Håkan Hellström har skrivit den vackraste låten jag vet, och just nu, är den här låten, den/det enda som vet hur jag känner. För jag tror den värsta smärtan tillkommer när du älskar någon, men inte älskar den tillräckligt mycket för att ge ditt hjärta till honom/henne. Det här är en mardröm, och jag vill bara vakna. Antingen så vill jag inte vara kär i dig, eller så vill jag vara mer kär i dig. Att inte vara tillräckligt kär i dig dödar mig nästan. Att se dig med henne gör så fruktansvärt ont. Men jag kan inte säga till dig att du ska vara med mig, för jag vet att du skulle komma om jag bad dig. Och det är inte värt det, för hon älskar dig 1 gång mer än vad jag älskar dig, och 1 gång mer är tillräckligt för att jag ska bespara dig det.
