Långa nätter, där ute finns så många långa nätter
Jag gillar sena mornar. När jag tillåts vakna av dagsljuset som letar sig in mellan persiennerna, och när jag bestämmer mig för att ligga och dra mig, en timme eller två. Sen vinglar jag ut i köket endast iförd trosor och en oversizad t-shirt som egentligen tillhör ett ex. Det ligger frihet över det där, något som viskar "ha-ha, jag kan vara nära dig utan att behöva vara nära dig".
Kaffeburken åker fram. Jag fumlar lite, spiller lite grovmalen kaffe på bordskanten. Struntar i tilltugg, kroppen är inte som den ska, gårdagen var alldeles för lång och bra för det. I vanliga fall hade jag väntat rastlöst intill bryggaren, men någon hade tagit sig ut i kylan, tagit en promenad på 2 minuter, betalat 12 rikstaler, och, förgyllt min sena morgon. Aftonbladets pappersupplaga breder ut sig, och jag gör som vanligt, sträcker mig efter sporten, bläddrar snabbt, nästan hysteriskt tills jag ser Erik Nivas bekanta ansikte. Jag läser alltid Niva först, mest för att det är en bra start på dagen, och mest för att han är en utomordentlig journalist.
Därefter läser jag resten. Kaffet blir klart. Jag drar in aromen i djupa andetag, flera gånger, som om det vore en drog, och som om jag bönade om att få bli hög. Jag blir inte hög. Besvikelsen träder in. Jag diskar koppen. Och det var den sena morgonen.
