Let´s go crazy

Är det nu jag ska beklaga mig över det faktum att stolen mitt emot mig och min frukostskål är tom? Ska jag tycka synd om mig själv när jag kollar på TV ensam på kvällarna? Det är kanske på sin plats att skriva ett facebookinlägg och berätta att jag köpte ett vaniljhjärta till mig själv på Alla hjärtans dag. Sen kan jag passa på att twittra om att den här dagen suger, att den är skit, att den är överskattad.  

Jag kanske skulle dra mitt strå till stacken och göra som många andra, dvs. "fira" den här dagen ensam. Köpa ett vaniljhjärta på närmaste fik, gå hem med tunga steg, krypa ner i soffan och se en snyftfilm om kärlek, gråta lite, och känna mig ensam. Sen ska jag väl lägga mig i sängen och tycka synd om mig själv tills jag somnar. Det låter väl rimligt? Som om det vore en självklarhet att det är så det ska gå till liksom. 

Nej, fy fan vilka sorgliga människor ni är. Bittra jävla människor som sprider olycka i sociala medier. Ni får gärna använda den här dagen som en "tycka synd om sig själv"-dag, inte mig emot. Men jag bojkottar facebook och twitter idag, jag vill helst inte bli smittad av olyckan, den verkar sprida sig som ett virus.   

Imorse promenerade jag ner till ett fik i centrum. Jag köpte ett vaniljhjärta och en kaffelatte, kassörskan nickade förstående, som att ge mig bekräftelse på att det var okej att vara ensam, okej att köpa ETT vaniljhjärta. Sen slog jag mig ner vid ett bord med rum för två. Jag hade köpt en kvällstidning på vägen dit som jag slog upp och bredde ut över bordet. Jag kom på mig själv med att vara lycklig där jag satt. 

Just för tillfället tar jag några tuggor av min lunchlåda, när den är slut tänker jag knata ner till gymmet och spendera en timme på ett sånt där skramlande löpband. Sen ska jag nog äta igen, och skriva en uppsats, och skicka in en jobbansökan, och dricka en kopp kaffe, och träffa några vänner, och sova. Ni vet, precis sådär som jag gör varje dag. Innan jag somnar ska jag nog låta lyckan ramla över mig igen, jag ska tillåta mig själv att vara lycklig, för det är jag.

Alla hjärtans dag, en dag som vilken som helst om ni frågar mig. Jag tycker att den är lite trist, man vet att man kommer att få ett sms från mamma, och ett från pappa, och ett från farmor, och några enstaka från vänner. Det är en regisserad dag, en förutsägbar dag, den 14 februari. Jag ska nog köpa något fint till mina syskon i april, nästa gång jag åker till min hemstad, bara för att bryta av. Då blir det inte konstlat. Hur som helst, mitt liv fortsätter som vanligt, och det borde erat också göra. Tillåt er själva att vara lyckliga!