You can tell me lies 'till they come true

Där stod jag, i trapphuset, och försökte samla ihop mig själv.

I hissen upp till mig föll jag ihop i en ynklig hög. Efter att ha gråtit hysteriskt i två timmar så fick det räcka. Vad fan höll jag på med? Jag hade hittat nyckeln till lycka, och ändå kunde jag inte känna mig lycklig. Jag ville inte använda den där jävla pissnyckeln, den där jävla stämpeln, den där jävla fördomen. Det vill jag fortfarande inte, och jag tvivlar på att jag känner annorlunda imorgon. Å andra sidan så får jag köpa läget, hjärtat har sagt sitt, och jag har inget att sätta emot. Man bestämmer inte vem man älskar, det är vad det är, och det blir som det blir.

Att vara nykär är fantastiskt, men det här är nytt, och det tär på mig. Jag behöver gråta hysteriskt i två timmar, jag behöver ben som inte orkar bära mig, jag behöver skrika, för att det ska kännas okej. Och i sinom tid, kommer det att kännas okej. Eller föresten, det kommer att kännas mer än okej, för jag kommer att vara lycklig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback