I`m going off the rails on a crazy train
Jag sitter på tåget, nedsjunken i en ställning som man inte använder sig av i trånga tågkupéer. Axlarna snuddar vid stolsryggen en aning, rumpan hänger över stolskanten och fötterna korsar varandra i slutet av gången. För en stund sen tänkte jag att det kanske var bäst att sätta arslet i rätt position och sträcka på ryggen, bara för säkerhetsskull, jag vill ju inte gärna vakna upp på Stockholm central av en tågkonduktör som harklar sig högljutt tills jag avger någon form av livstecken och därefter lyssna på några arga haranger om hur deras jobb vore "förbannat mycket lättare utan sådana som mig". Så jag satt mig upp i stolen, rakryggad.
Skymtade KUPÉ tidningen med Helena Bergströms nuna på. Jag grabbade tag i den och tänkte att jag väl, för att hålla mig vaken, kunde läsa några rader om hur Bergström bär sig åt när hon fickparkerar. För det var en av sakerna som intervjun skulle innehålla, av framsidan att tyda. Öppnade tidningen, tog ansats och bläddrade förbi sida 28,29,30,31..33. Någon hade gjort det självklara, rivit av sidan fullständigt. Av framsidan framgår att sida 32 nu ligger ihopknöglad i en papperskorg någonstans mellan Västerås och Stockholm.
"Helena Bergström om tråkiga terapisamtal, fickparkering, dyslexi och varför hon vill leda melodifestivalen", definitivt ihopknöglad, eller hur? Det finns bara en plats på jorden där jag skulle vända på bladen efter en bedrövlig och sorglig inledning som denna, och det skulle väl vara i en trång tågkupée där jag måste sitta som om jag hade en pinne från arslet upp till nacken. Så tack du fantastiska människa som gjorde det enda rätta, dvs. rev ut skiten så att andra skulle slippa läsa. Fläker ut mig i kupéen igen med benen i kors och njuter av de faktum att jag faktiskt "slapp" läsa om tråkiga terapisamtal. Tack och hej
