En anledning, ett skäl, ett argument
Av jordens alla människor har inte en enda av oss haft en dag utan en positiv tanke. Ni skakar på huvudet, ”är hon helt hjärndöd, tänker hon inte på barnen i Afrika som svälter ihjäl”. Jag tappade förmodligen all min trovärdighet i den första meningen, men ge mig en chans att återfå den. Hur tar dem sig igenom dag efter dag, de utsatta barnen i Afrika? Jo, de har en önskan om att allt ska bli bättre, att någon ska sträcka ut en hjälpande hand, att de ska somna och vakna upp ur den hemska drömmen. Dem har en anledning.
- Jag tänker på det ofta, hur vida människor behöver en anledning. Ni vet, något som tar oss igenom dagar som får oss att tvivla på vår egen betydelse och existens.
En anledning att dra sin livlösa kropp upp ur sängen varje morgon, leta sig fram till toan med händerna längs väggarna, kasta kallt vatten i ansiktet och chippa efter andan av chocken, stappla ut i köket, öppna kylskåpet, en gång, två gånger, tre gånger, fortfarande inget där inne som är värt att göra iordning, inget värt att vänta på, häller upp juice, sveper glaset som om det vore en gigantisk shot.
En anledning att springa till bussen varje morgon, att hinna, att skicka ett sms som kostar 11 kronor och få en sifferkod till svar som inte går att tyda, men busschauffören, han kan han. Tänka att det är typiskt svenskt att hellre stå än att sitta bredvid någon, skymtar en ledig plats, bredvid någon annan, står kvar och håller hårt i den gula stången, trycker på stoppknappen, kliver av.
En anledning att öppna dörren till skolan som om den vägde tusentals kilon, ställa sig i hissen och följa regeln om att inte öppna munnen under hissfärden, släpa fötterna efter sig in i klassrummet, borra ned blicken i golvet, helt ointresserat säga hej till övriga i rummet, strunta i gensvar, sätta sig ned med jackan på, stirra tomt rakt ut i luften.
En anledning att gå ner till matsalen och vara inställd på att maten ska smaka sk*t, stå i matkön, hälla upp mjölk, laktosfri, säga tack till mattanten bara så att man inte ska verka otacksam, gå runt salladsbordet i hopp om att det ska finnas något ätbart som inte är halvtinade broccolibuketter, vända salladen ryggen, slå sig ner, följa ”låt maten tysta mun” till punkt och pricka, påpeka tystnaden, fortsätta äta, under total tystnad.
En anledning att gå runt hela dagen med ångest i magen, träningsväskan över axeln fylld med just träningskläder, och ångest, se träningsanläggningen och få något som liknar en ångestattack, kliva in där på anläggningen och gäspa, gång på gång, stirra ointresserat på träningsredskapen, inget redskap som vidrör handen, och inte heller en hand som rör vid dem, göra tio armhävningar, gå runt på gymmet som en vilsen själ, skämmas, gå hem.
En dag med tusen anledningar att lägga sig i sängen, dra täcket upp till öronen, borra ned huvudet i kudden, somna, och aldrig mer kliva upp ur sängen, springa till bussen, öppna dörren till skolan, gå till matsalen eller känna ångest.
- Dagen därpå, när jag chippar efter andan, då minns jag. "Det blir bättre!".
