Let´s go crazy

Jag älskar den här jävla staden. Jag sitter i en buss som precis har passerat den. Jag granskade den noggrant från fönstret, den var vacker i solljuset, det är den alltid. För några år sedan, när jag var en mild variant av en "fjortis", då hatade jag den här staden. Jag packade väskan många gånger men jag kom liksom aldrig iväg. Och när jag reste bort en veckan eller två så önskade jag alltid att något häpnadsväckande skulle hända så att jag aldrig behövde se stadens siluett igen. Jag förstår mig själv, att jag gjorde så. Det är inte lätt att växa upp i den här staden, det ska ni veta. Dem som har gjort det, och dem som har vuxit i mina kretsar, dem vet vad jag menar. Staden var alldeles för liten för mig. Jag ville se mer, uppleva mer, träffa nya människor. Det ville vi alla.

Och så var det min tur tillslut, jag fick äntligen packa väskorna, bära ut dem till bilen och åka utan att blicka bakåt. Mamma, hon grät, men jag kunde inte känna med henne, för jag, jag var bara så lycklig över att äntligen komma därifrån. Det var starten på mitt nya liv, livet jag drömt om, livet jag fick och livet jag älskar. Jag fick bli den jag ville, och det var då det hände, jag la sorgerna bakom mig och jag förlät.

Jag förlät min barndomsstad för allt ont den gjort mot mig, jag orkade inte hata längre. Den hade trots allt gett mig mina bästa vänner, min första kärlek, mitt första skratt etc. Den här staden är inget för ett barn, inget för en ungdom heller för den delen. Den här staden står kvar och väntar på att vi ska leva. Att vi ska packa våra väskor och åka därifrån. Att vi ska träffa nya människor, kanske en livskamrat. Att vi ska se och uppleva nya platser. Den väntar på att vi ska återvända när vi är klara med allt det där vi drömt om. Och jag, jag känner att jag kanske kan vara en av dem som återvänder en dag. Men nu, nu ska jag leva.