Jag bryter ihop, varje gång...
Jag bryter ihop, varje gång Anna Ternheim och David Ferguson snuddar läpparna vid den första textraden. Det är hjärtskärande och jag drabbas i en millisekund av något som liknar hjärtesorg. Jag finner mig själv förstörd, helt oåtkomlig från resten av världen i fyra minuter, minuter som kan liknas vid de där timmarna i väntan på jultomten när man var barn, dem är oändliga, de där fyra minuterna. Efteråt sitter jag gapandes med tårar strilandes ner för kinderna och förundras över det vackra verket, finare än både soluppgången och Brad Pitt.
"The longer the waiting (the sweater the kiss)" är mitt svar på hjärtesorg, jag behöver bara trycka på play för att få hjärtat att dra ihop sig krampaktigt och tårkanalerna att svämma över. Anna Ternheim och David Ferguson är enastående. Det är fint, så fint att jag bryter ihop.
