En lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån
Fredagen den 8 juni 2012 kommer föralltid att vara dagen då allt tog slut.
Den 5 januari lämnade jag staden jag växt upp i för en stad där uteserveringarna har tagit över, för en stad där människor skyndar och för en stad som vi känner igen som vår huvudstad. Jag trivs bra i den här jävla staden, ingen eller inget som skadar mig, ingenting alls som rör vid min själ, inga komplicerade relationer där jag sårar alla som kommer mig nära. Jag kollar mig själv i spegeln ibland och undrar hur jag hamnade här, hur det gick till när jag valde bort närhet för att bespara andra människor lidande. Jag vet att det inte går föralltid, och vem vet, kanske låter jag någon komma nära nästa gång. Men jag låter det komma, jag jagar ingenting, det är bara för desperata själar.
När jag packade min väska och lät flyttbilen rulla iväg obrytt, då tog det mesta slut. Jag hade tröttnat på vänner som kände mig på ytan, vänner som bara var vänner för syns skull. Så när flyttbilen rullade iväg den 5 januari var jag obrydd, det kändes inte, för jag ville nog mer än någon annan, bara komma bort. Såkallade vänner försvann vid den flytten, för jag ringde inte och jag hade aldrig tänkt ringa. Vissa människor var jag så jävla klar med.
Jag har vänner kvar i den där staden, men dem är få, för resten har jag redan sett igenom. Det är lustigt det där med vänner, du måste vara väldigt nära dem en lång tid för att se deras sanna jag. Vänner är som detaljer på en tröja, långt ifrån så syns dem inte, men nära syns minsta lilla pärla. Mina vänner kommer att vara min vänner i resten av mitt liv. Vart jag än tar vägen så vet jag att dem finns kvar, att dem stöttar mig, att dem älskar mig, lika mycket som jag älskar dem.
Men allt förutom vännerna, det är slut nu! Nu klipps banden till dem som inte kommer att fortsätta att vara en del av mitt liv. Nu klipps banden till min barndom. Nu klipps banden till allt jag någonsin gjort när jag var ung & dum och ung & glad. Det slutar här, och man måste acceptera det. Jag accepterar det och jag har väntat på det.
Fredagen den 8 juni 2012 tar allt slut!
Lördagen den 9 juni 2012 börjar något nytt!
Tack som fan för de här 19 åren! Tack för alla skratt. Tack för alla tårar. Tack för alla samtal. Tack för all närhet. Tack för alla tips. Tack för all träning. Tack för all förståelse. Tack för underbara dagar. Tack för magiska kvällar. Tack för ljuvliga nätter. Tack till dig som vaknat med mig i gryningen. Tack för alla sommarkänslor. Tack för alla flörtar. Tack för alla danser. Tack för alla blommor. Tack varenda jäkla sak som hänt i mitt liv, varenda människa som vandrat in i mitt liv (till och med du som lät mig gå före i kön på ICA för att jag bara hade en vara, eller du som log fint åt mig i bussen en gång). TACK för allt!
Den 5 januari lämnade jag staden jag växt upp i för en stad där uteserveringarna har tagit över, för en stad där människor skyndar och för en stad som vi känner igen som vår huvudstad. Jag trivs bra i den här jävla staden, ingen eller inget som skadar mig, ingenting alls som rör vid min själ, inga komplicerade relationer där jag sårar alla som kommer mig nära. Jag kollar mig själv i spegeln ibland och undrar hur jag hamnade här, hur det gick till när jag valde bort närhet för att bespara andra människor lidande. Jag vet att det inte går föralltid, och vem vet, kanske låter jag någon komma nära nästa gång. Men jag låter det komma, jag jagar ingenting, det är bara för desperata själar.
När jag packade min väska och lät flyttbilen rulla iväg obrytt, då tog det mesta slut. Jag hade tröttnat på vänner som kände mig på ytan, vänner som bara var vänner för syns skull. Så när flyttbilen rullade iväg den 5 januari var jag obrydd, det kändes inte, för jag ville nog mer än någon annan, bara komma bort. Såkallade vänner försvann vid den flytten, för jag ringde inte och jag hade aldrig tänkt ringa. Vissa människor var jag så jävla klar med.
Jag har vänner kvar i den där staden, men dem är få, för resten har jag redan sett igenom. Det är lustigt det där med vänner, du måste vara väldigt nära dem en lång tid för att se deras sanna jag. Vänner är som detaljer på en tröja, långt ifrån så syns dem inte, men nära syns minsta lilla pärla. Mina vänner kommer att vara min vänner i resten av mitt liv. Vart jag än tar vägen så vet jag att dem finns kvar, att dem stöttar mig, att dem älskar mig, lika mycket som jag älskar dem.
Men allt förutom vännerna, det är slut nu! Nu klipps banden till dem som inte kommer att fortsätta att vara en del av mitt liv. Nu klipps banden till min barndom. Nu klipps banden till allt jag någonsin gjort när jag var ung & dum och ung & glad. Det slutar här, och man måste acceptera det. Jag accepterar det och jag har väntat på det.
Fredagen den 8 juni 2012 tar allt slut!
Lördagen den 9 juni 2012 börjar något nytt!
Tack som fan för de här 19 åren! Tack för alla skratt. Tack för alla tårar. Tack för alla samtal. Tack för all närhet. Tack för alla tips. Tack för all träning. Tack för all förståelse. Tack för underbara dagar. Tack för magiska kvällar. Tack för ljuvliga nätter. Tack till dig som vaknat med mig i gryningen. Tack för alla sommarkänslor. Tack för alla flörtar. Tack för alla danser. Tack för alla blommor. Tack varenda jäkla sak som hänt i mitt liv, varenda människa som vandrat in i mitt liv (till och med du som lät mig gå före i kön på ICA för att jag bara hade en vara, eller du som log fint åt mig i bussen en gång). TACK för allt!
Kommentarer
Trackback
