Jag gick i ett kvarter idag, som en gång var min hela värld
Kartonger och IKEAkassar har omringat mig, det är omöjligt att röra sig här inne. Jag ska snart flytta ifrån mitt ungdomsrum. Jag vet inte hur det känns, jag har inte känt efter ordentligt än, kanske bäst att inte göra det heller. Minnen rusar förbi, precis som människor i rusningstrafik på Stockholm central, dem springer och är förjävla hänsynslösa.
Jag blickar ut över den snötäckta gatan utanför (snö, äntligen!), jag lärde mig cykla på den gatan, min sjätte sommar. Jag vrider blicken till vänster, ser lekställningen och brister ut i ett skratt. Vi har en underlig och ganska mysig historia, jag och den där lekställningen, det tyckte jag förståss inte då, att den var mysig, den var mer min räddare i nöden. Jo, såhär var det va. Det var mitt första år i skolan, jag var 7 år och jag hade precis börjat gå hem själv från skolan, utan mamma och pappa. På området en dag möttes jag av grannens katt, han var vit och lurvig och skräckinjagande på alla sätt och vis (jag har sett katten på senare dagar, inte ett dugg skräckinjagande..). Han stod mitt i vägen där jag skulle passera. Jag blev livrädd och vågade inte gå hem så jag klättrade upp på taket av lekställningen och grinade och skrek efter mamma. Det slutade med att mamma fick komma ut och hämta mig, flera gånger det första året.. Och här sitter jag och asgarvar åt mig själv, vilken jäkla story, "rädd för en katt, klättrar upp till toppen av en lekställning och skriker desperat efter mamma". Jag älskar det minnet, det är fint såhär i efterhand.
Jag har många minnen som bjuder upp till skratt. Jag lovar att jag ska dela med mig, men inte i samma inlägg, det blir alldeles för tråkigt och tradigt.
Promoe sätter ord på varenda känsla och minne som finns i mitt huvud just nu.
"Mammas gata". Jag vet inte om den faller mig i smaken egentligen,
men texten är mitt i prick.
Utdrag ur "Mammas gata":
"Man är tillbaka på mammas gata. Bland fotbollsmålen, ungdomsgården, ungdomsåren, det är då det slår en. Hur vi gick där och väntade, vad skulle hända? Tiden kom och gick och man känner sig allt för hemma, allt för hämmad, aldrig bländad av storstadens ljus. Dom är alltid tända nu. Har vi flyttat? spridits för vinden? Födda på nytt och vi slog igen grinden, ibland på tunn is, okända vatten. Du vet hur jag älskar hur vi rusade igenom natten
i en okänd taxi, i en okänd stad. Som magnetism, en okänd lag om att vi måste vidare, aldrig klara, alltid på jakt, och det fattas bara en liten pusselbit. Vi springer dit, du släpper tyglarna, men minns alltid vägen hit."
