När vi kastar våra tomma glas, finns det alltid någon med hjärta kvar..
Vet ni vad som får mig att gråta, något som får mig att rysa så mycket att jag tror att skinnet ska spricka? Gemenskap, och en gemensam kärlek för något. Jag är så förbannat svag för glädje, speciellt när det gäller fotboll. Jag grät som en barnunge när Marie Hammarström satte det avgörande målet i VM 2011, jag grät av lycka när Kim Källström skruvade in frisparken i EM-kvalet 2011 och kroppen skälver av gråt varje gång jag ser Ravelli rädda straffen i fotbolls-VM 1994. Man får tycka vad man vill, men jag gråter för att jag kan känna deras glädje i det ögonblicket, jag kan ta på den, för jag har varit där själv. Jag har känt den där glädjen själv, jag har lyft pokaler, jag har vunnit avgörande matcher, jag har räddat de avgörande straffarna, jag har känt känslan. Jag vet också hur det känns att misslyckas och hur det känns att förlora, därför tror jag att jag värderar glädje högre än de flesta, jag kan den hårfina skillnaden mellan vinst och förlust, och jag kan se marginalerna mellan skratt och gråt. Det behövs ingen professor för att konstatera att jag värderar fotboll högt. Har du aldrig känt glädjen efter en vinst, då är det ingen idé att du försöker förstå dig på det här förns du har gjor det. När du vinner nästa gång, drömtjejen, drömkillen, 1 miljon på lotto, då kan du tänka tillbaka på när du skummade igenom den här texten och undrade hur man kunde gråta av glädje, då kan du känna dig som en av oss. Vi styr inte över våra känslor, vi styr inte över tårarna, men vi relaterar till saker. Fotboll ligger mig nära, jag relaterar till det, enkelt, jag gråter hejdlöst till en sång under inmarchen i fotboll.
Det jag vill säga är att vi alla har något som berör oss. Vissa reagerar starkare än andra, men det är det som gör oss till dem vi är. Vissa har lättare till gråt, vissa har lättare till skratt. Vi är olika, och tur är väl det, för om vi hade varit av samma skrot och korn hade alla hejat på IFK Göteborg och då hade alla sjungt i kör till "Snart skiner poseidon". Frågan är då hur många sekunder jag skulle överlevt innan hjärtat spruckit av kärlek, kroppen slitits itu av glädje och jag dränkts i mina egna tårar.
"Snart skiner poseidon"Joel Alme ligger bakom min livs längsta rysning, 4 minuter, joel, du är gud.
Det finns andra fina inmarcher som är värda att kolla upp.
G.A.I.S - Gårdakvar och skit (Håkan Hellström)
Liverpool FC - You`ll never walk alone
Kände ni gemenskapen? Kände ni känslan? Säg att ni gjorde det, och snälla, säg att ni kände något för "Snart skiner poseidon".. Om inte, vad berör er? Vad ryser ni av? När gråter ni oavbrutet? Om ni nu gör det någon gång.
Tack för mig
Det jag vill säga är att vi alla har något som berör oss. Vissa reagerar starkare än andra, men det är det som gör oss till dem vi är. Vissa har lättare till gråt, vissa har lättare till skratt. Vi är olika, och tur är väl det, för om vi hade varit av samma skrot och korn hade alla hejat på IFK Göteborg och då hade alla sjungt i kör till "Snart skiner poseidon". Frågan är då hur många sekunder jag skulle överlevt innan hjärtat spruckit av kärlek, kroppen slitits itu av glädje och jag dränkts i mina egna tårar.
"Snart skiner poseidon"Joel Alme ligger bakom min livs längsta rysning, 4 minuter, joel, du är gud.
Det finns andra fina inmarcher som är värda att kolla upp.
G.A.I.S - Gårdakvar och skit (Håkan Hellström)
Liverpool FC - You`ll never walk alone
Kände ni gemenskapen? Kände ni känslan? Säg att ni gjorde det, och snälla, säg att ni kände något för "Snart skiner poseidon".. Om inte, vad berör er? Vad ryser ni av? När gråter ni oavbrutet? Om ni nu gör det någon gång.
Tack för mig
Kommentarer
Trackback
