Goodbye pork pie hat
Där står mitt liv, i några svarta papperskartonger från IKEA. Var det inte mer än så? Det blev så påtagligt på något sätt, jag hade ingenting. Jag ser framför mig hur jag säger till någon att mitt liv ryms i några rangliga papperskartonger, jag föreställer mig hur dem skrattar och hånfullt säger att jag har misslyckats brutalt med mitt liv. Det känns som när man skär sig på ett papper, det gör ont i en millisekund, sen är det bra.
Här sitter jag och mina kartonger – jag och mitt liv.
Det är verkligen påtagligt nu, det syns så tydligt att jag är klar här. Jag gör inte ens revolt här längre, men jag minns mina taffliga försök till revolt under mina barn- och ungdomsår. Som 7 åring klättrade jag upp på förrådstaket, där uppe kändes det som att jag hade makten över hela världen, speciellt över mamma och pappa eftersom att dem strängt förbjöd mig att vara där uppe. När jag var 14 tände jag en cigarett och blev snurrig i skallen, men i min bisarra värld hade jag segrat ändå, jag hade ju trotsat mamma och pappa.
Om en vecka lämnar jag mitt lilla ungdomsrum, idrotts- och cykelstaden och mina fina vänner. Det ska bli skönt att andas luften utanför det lilla rummet, jag har tröttnat på det för länge sen, det har liksom kvävt mig på slutet. Nu får jag andas frisk luft, och nu får jag äntligen göra något av livet. Vad jag ska göra är dock fortfarande ett frågetecken...
Jag fyller hörlurarna med "Goodbye pork pie hat" och blundar. Jag ser en övergiven tågperrong, grå och tom. Där kommer han, en man. Jag synar honom från topp till tå. Svart hatt, Lennon glasögon (tonade, svarta), svart rock, svarta kostymbyxor, svarta lackskor. Tågen har slutat gått för länge sedan men han fortsätter att gå, gå genom tågperrongen, som om den vore oändlig. Hans skepnad byts ut mot min. Jag synar mig själv från topp till tå. Svart halsduk, beige kappa, svarta jeans, vinröda dr. Martens. Mina dr. M går i lackskornas fotspår, både jag och mannen går som om vi vore Ett. Vi är förvirrade och vi har ingen aning om vart vi är på väg, men så länge vi slipper gå igenom den tomma perrongen själva så spelar det ingen roll, då kan vi gå i oändlighet. Låten tystnar, jag tar av mig hörlurarna och inser att jag står där i detta nu, på perrongen. Jag vet inte vad jag vill eller vart jag ska, men så länge jag slipper stå där ensam så vidrör det mig inte.
Jag låter människorna i illusionen hånfullt skratta vidare,
det rör mig inte, för jag kommer att lyckas.
